Scrambler från Rambler

Muskelbilsepoken - aldrig förr eller efter har det skapats så många ikoniska bilmodeller på så kort tid. 
Vid tiden runt 1969-1970 rasade hästkraftskriget som värst.  Man tävlade om att ha den tuffaste snabbaste bilen och dom skulle ha häftiga namn som gick i linje med det. 
Här kom begrepp som Boss Mustang, The Judge, Superbird - listan är lång.  Motorerna skulle också utstråla kraft i annonserna med namn som Turbofire, Ram Air, Corba Jet, Magnum med mera. 

AMC hade redan ett par modeller i ligan som Javelin, Rebel Machine och AMX - den sistnämnda enda tvåsitsiga bilen klassen. AMC gjorde inte som alla andra vilket följande bil är ett lysande exempel på.   
 

Rambler American var en modell som aldrig var känd för sin stora coolhetsfactor. Tvärtom - det var en tämligen slätstruken anonym bil i budgetklassen. Men 1969 släppte man fan lös i den och presenterade Hurst SC390 och kom allmänt kallas för Scrambler.

Inte bara fan själv.  Man tog lite hjälp av Hurst med - specialister på att preppa motorer och drivlinor åt andra. 

Vad texten i annonsen säger är för det första att den gjorde kvartsmilen på 14,3 sekunder. En sådan siffra brukar lätt överdrivas i reklamen - i Ramblers fall en diskret underdrift.  
14,3 sekunder räcker redan det till att köra ifrån moderna superbilar. Med rätt däck och annat insug som gick att beställa extra hyvlades det ner till drygt 13 sekunder. 
I korthet var SC390 ungefär stor som en dåtida Opel Rekord och vägde runt 1250 kilo. I dessa kilon inkluderades det en jättemotor på 390 kubiktum (6,2 liter) som kröntes av två 825cfm fyrportsförgasare.  
En av de mest övermotoriserade bilar som gjorts. Effekten original angavs till 315 hästar, en siffra som troligen låg i underkant redan där. Man kunde köpa till ett modifierat insug som kallades Crossram #AM4486228.  En effekt på drygt 400 hästkrafter kan då varit fullt möjligt. 

Allting var heavy duty och lite till.  Bromsar, koppling, diffspärr, bakaxellänkage med sk torque-links byggt på renodlat dragrace-vis och allt förstärkt för att palla effekten i det här lilla paketet.

Färgvalen begränsade sig till två.  Helvit med blå nederkant och röd rand, eller vit med rött fält längs sidan. Fälgarna var blåa med kromring och på insidan bilen var enda alternativet grå vinyl. 

Priset var en otroligt stark konkurrent.  För precis under $3000 fick man en fullfjädrad racerbil.  Kan jämföras med  Dodge Challenger R/T som i basutförande kostade $3273 och häftiga $779 i pristillägg för starkaste motorn - 426 Hemi. En Corvette gick 1969 lös på $4780. 

Rena fyndet alltså så varför fyndade ingen?  Jo exakt 1512 personer gjorde det för fler byggdes det inte av Scramblern.  Vilket egentligen var för många då man bara planerat att bygga 500 bilar från början.

 Varför man valde att bygga den ultimata dräparmaskinen på sin tråkigaste modell i en strikt begränsad upplaga till reducerat pris är en outgrundlig gåta - men en väldigt rolig sådan.