Snabbast bakom Järnridån

Året är 1964 och vi är i Tallinn i Estniska SSR i Sovjetunionen. Ett gossebarn föds och fastän både mor och far är engagerade i den statliga racerbilsindustrin lovar de varandra att hålla pojken borta från allt vad motorsport heter.
Det gick inte alls. Arno Sillat växer upp med bilar och motorer ständigt i tankarna. På grund av viss leda i skolan får han praktikplats på verkstadsgolvet i en racerbilsfabrik och bygger gokarts och tävlar samtidigt i roadracing på motorcykel. 
Han befinner sig bakom Järnridån men influenserna från väst är starka.
–    Vi låg hela tiden en eller ett par generationer efter förebilderna på er sida. Främst vad gällde motorerna. Alltså var jag tvungen att lära mig tyska och engelska för att hänga med, berättar Arno.
Idag driver han MOMU, Estlands motorsportmuseum, och det i ett före detta kraftvärmeverk eldat med torv. I kuslig parallell till anfallet på Ukraina berättar Arno att byggnaden utsattes för sovjetisk plundring och beskjutning under andra världskriget. 
Här hedrar han det egna landets tävlingshistoria på två och fyra hjul och även övriga Baltikums. Ja här finns också fordon från Ukraina och andra före detta sovjetiska delrepubliker. 
 

Centralstyrda racerbilar
Efter ungdomsåren som gokart-mekaniker lyckades Arno bli estnisk Mercedesimportör och det redan 1990. Två år innan självständigheten från Sovjetunionen. 
–    Mercedes uppskattade att jag talade någotsånär tyska och dessutom kunde en del om bilar och bilbyggande.   
Men, tänker du kanske, en racerbilsfabrik i en centralstyrd kommuniststat!?  
Det hela hänger samman med kapprustningen mellan det kapitalistiska väst och det socialistiska öst. Allt som USA, och dess allierade, kunde göra skulle förstås även Sovjetunionen försöka sig på. Därför skulle man också bygga bilar och motorcyklar för tävlingsbruk.
Motorintresset var stort i den västra utposten av det sovjetiska imperiet. Innan man omväxlande drabbades av Stalin och Hitler hade landsändan under ett tjugotal år varit en självständig republik med både biltillverkning och motortävlingar.
Högsta sovjet, som satte upp planer för all verksamhet i världens till ytan största land, bestämde helt enkelt i mitten av femtiotalet att utveckling och produktion av racerbilar och dito motorcyklar skulle ske i Estniska SSR. Till nytta främst för de 15 delrepublikerna inom Sovjetunionen. Senare skulle även ett annat företag försöka sig på export till väst. 
–    Ett tag hade vi alltså två racerbilsfabriker. Den som försåg stall i kommunistländerna hette TARK och låg mitt i city i Tallinn. Bara brittiska Lola har byggt fler formelbilar. 
Dessutom drev esterna go kart-fabriken där Arno arbetade samt flera verksamheter som byggde om och trimmade motorcyklar för tävlingsbruk. Detta hos ett folk med färre invånare än Storstockholm.  
 

Inget fredsavtal
Motorcyklarna gick förresten väldigt bra.
–    Vi hade skickliga konstruktörer och duktiga förare. Motorerna hämmade oss förstås för vi var tvungna att utgå från gamla sovjetiska konstruktioner men även i väst lade man märke till oss.
Arno är särskilt stolt över att Honda i början på sextiotalet erbjöd den estniske föraren Endel Kiisa en plats i deras roadracingteam. Kiisa körde för Sovjetunionen och hade imponerat på omvärlden. Tyvärr stoppade ledarna i Moskva planerna. 
–    Sovjetunionen hade nämligen inget fredsavtal med Japan! 
Kanske hade historien utvecklats annorlunda om man bara väntat ett par år. 
Den sovjetiske partichefen Leonid Brezjnev, som manövrerade sig till makten vid den här tiden, är idag mest ihågkommen för ekonomisk stagnation i imperiet men var privat en stor entusiast. I sin egen samling hade han bland annat två Rolls-Royce Silver Shadow. 
Brezjnevs motorintresse visade sig tydligt i slutet av sjuttiotalet. I väst var det få som förstod att Sovjetunionen gick mot bankrutt och F1-cirkusens starke man Bernie Ecclestone ville expandera och såg östblocket som en tänkbar spelplan. Därför föreslog han ett sovjetiskt Grand Prix.
– Leonid Brezjnev sa ”DA!” och vi ska bygga en bana runt Kreml! Men hemliga polisen, KGB, ropade ”NJET!!” Det skulle bli för svårt att kontrollera vad som egentligen fanns i de där västerländska racingbussarna. 
 

Först en fin bil
Arno berättar att den sovjetiske ledaren försökte hitta ett alternativ och tittade bland annat på banan utanför Kiev i Ukraina. Men den ansågs vara för farlig. Ett alternativ var den vid Tbilisi i Georgien.
–    Men ryssarna litade inte på sina georgiska partikamrater. Att lägga ett så stort arrangemang i händer på dem, otänkbart! 
Efter ett par timmar tillsammans med Arno och hans MOMU, är det lätt att smittas av entusiasmen. Samtidigt imponerar kreativiteten och järnviljan hos det lilla estniska folket. 
Ändå hänger en fråga i luften: vem i Estniska SSR kunde köpa en ny Mercedes? 
Svaret visar sig hänga samman med mannen som i praktiken avvecklade den sovjetiska varianten av kommunismen, nämligen Michail Gorbatjov. Imperiets siste ledare.
Runt 1985 försökte Gorbatjov få i gång privat företagande genom att modernisera skattesystemet. Det såg ett antal smarta figurer som började handla med järnskrot och diverse råvaror från det vacklande imperiets alla hörn. 
–    De blev väldigt rika men levde med en ständig risk för en kula i huvudet. Därför ville de snabbt ha en fin bil. 
Det kunde Arno hjälpa dem med!