En lite glosögd Dodge var nervcentret i svenskt polisarbete i fält. Runt om i hela landet fanns Dodge A100 och 108 som mobila ledningscentraler
Det var inte bara bilen som förändrade polisarbetet under 1900-talet, det gjorde även polisradion. Det är när en ledningscentral kan kommunicera med polisbilarna i ett område som man snabbt kan styra resurserna dit de behövs. När alla polisbilar hade radio uppstod nästa behov. Ibland behövde radioförbindelserna stärkas upp om en polisinsats skedde långt från närmaste radiomast och om en stor polisinsats pågick var det opraktiskt att all kommunikation skedde via ett polishus långt från händelsen.
Rikspolisstyrelsen byggde i slutet på 1960-talet upp ett nät av ledningsbussar som placerades ut i Malmö, Jönköping, Göteborg, Stockholm, Falun och Luleå. Från polisens regionhuvudstäder kunde den sedan köras till andra distrikt när så behövdes. Polisen hade vid den här tiden minibussar som Ford Transit och Volkswagen Typ 2, men för ledningsbilarna valde man att gå till Saab-ANA och deras Chryslerprodukter.
Dodge A100 lanserades 1964 och från 1967 fanns A108 som var en version med längre axelavstånd. Den fanns både med V8 och rak sexa och den svenska polisen valde en sexa på 3,7 liter och 140 hk kopplad till en trestegad automatlåda.
A108 var populär att bygga om till husbil och mycket av det som förväntades finnas i en sådan fanns också i polisens bilar. Men medan husbilar ofta hade öppen planlösning så var polisens bilar byggda med två separata kontorsrum. I det bakre rummet kunde en kommenderingschef husera. Här fanns ett bord med plats för kartor, en kontorsstol och en liten soffa. Det främre rummet var för radio-operatören och där fanns också ett gasolkök för enklare matlagning och kaffekokning. Tvätta händerna kunde man göra i ett fällbart tvättställ som fanns i bagageutrymmet längst bak. En bensinvärmare skulle se till att arbetsförhållandena var uthärdliga även mitt i vintern.
– Den var som en rullande ledningscentral, säger pensionerade polisen Bengt Svensson som arbetar med Polismuseets fordonssamling. Vid stora händelser som en skallgång eller ett spaningsmord kunde radiotrafiken som gällde den insatsen flytta över till särskilda radiokanaler som sköttes från bussen.
A108 var populär att bygga om till husbil och mycket av det som förväntades finnas i en sådan fanns också i polisens bilar. Men medan husbilar ofta hade öppen planlösning så var polisens bilar byggda med två separata kontorsrum. I det bakre rummet kunde en kommenderingschef husera. Här fanns ett bord med plats för kartor, en kontorsstol och en liten soffa. Det främre rummet var för radio-operatören och där fanns också ett gasolkök för enklare matlagning och kaffekokning. Tvätta händerna kunde man göra i ett fällbart tvättställ som fanns i bagageutrymmet längst bak. En bensinvärmare skulle se till att arbetsförhållandena var uthärdliga även mitt i vintern.
– Den var som en rullande ledningscentral, säger pensionerade polisen Bengt Svensson som arbetar med Polismuseets fordonssamling. Vid stora händelser som en skallgång eller ett spaningsmord kunde radiotrafiken som gällde den insatsen flytta över till särskilda radiokanaler som sköttes från bussen.
Polisen kunde också kommunicera med fler än bara sin egen myndighet. Dodgebussarna hade fem fasta radiostationer som bland annat kunde kontakta krigsmakten (som försvaret hette fram till 1975), brandkår, flygplatser, flygplan, sjöräddning, lotsenheter och handelsfartyg. Med hjälp av den höga nedfällbara takantennen kunde radions räckvidd i bästa fall vara upp till 15 mil.
Läs mer om Dodge A100/108 och Plymouth Valiant som polisbil i Klassiker nr 4/2021.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.