Sverigeresan: Genom gnällbältet med en Jowett Javelin Saloon

Hastighetsmätarnålen pendlar som en semafor, ystert mellan 40 och 120, kanske i glädje över att få vara på väg igen: När vi nyss lånade resans svarta Jowett Javelin hos Klas Andersson i Enköping hade den bara 40 mil under bältet efter att ha stått stilla i 27 år. En chansning att ge sig ut på resa med ett så pass oprövat kort? Klas har ordning på sina bilar och är han trygg med att låna ut den till oss tackar vi bara för förtroendet och drar iväg!

De första milen längs 55:an söderut går utan kink eller klagomål från kamrat Javelin. Efter ett kort stopp för att skruva igen värmekranen under huven är det bara solen som bakar oss i kupén men det drar i alla fall förvånansvärt lite med nedvevade rutor. I höjd med Strängnäs åker mobilen fram; känslan i kroppen är 80 km/h, liksom snittet av extremerna nålen pendlar mellan. Den moderna tiden nickar jakande: Vi rullar fram i 78 knyck.

Strängnäs är visserligen särskilt i ropet i år; 500 år efter att Gustav Eriksson valdes till kung där, halv­milen från oss – men vi far västerut. Vi har bestämt oss för att försöka staka ut det vagt definierade område där dialekten sjunger på ett alldeles speciellt sätt. Gnällbältet! Språkforskare har pekat ut några ställen där vi med känsliga öron ska leta bevis; till exempel Fredrik Lindström menar att en östlig gräns finns mellan Jäder och Kjula.

Vi närmar oss men först ett stopp vid Arsenalen i Härad där Stiftelsen Södermanlands militärhistoriska samlingar visar stridsfordon och berättar deras historia och om soldaterna som haft dem som vardag och arbetsplats. Även om vår Jowett har ett namn med krigiska anor ser den väldigt beskedlig ut bredvid Infanterikanonvagn 91, en 16-tonsbjässe med 12 liter Volvo Penta-muskler under… ja, där under någonstans. ”Lady Luck” får blomsterprakt innan vi åker men spåren av Sveriges planering för krig följer oss ändå: I höjd med Barva finns plats för många Javelin i bredd på flygrakan anlagd 1968.

Om Lindström har rätt ska vi höra det nu! Gnället. För vi är i Kjula, och svänger ner i byn. Grillen är riven. Lugnet råder. Ingen att störa med märkliga frågor om dialekt. Grinden till Väg- och trafikhistoriska samlingarna står öppen så vi åker in bland förråden. En Volvo Titan i vägverksgult sticker fram nosen men från killarna som grävt upp ett hål i marken hörs mest… stockholmska. Det som ryms i vägstationen från 1938 får vi inte se den här gången. Här finns bland annat utställningarna från Sveriges Vägmuseum som fram till 2012 fanns i Pylonen i Borlänge.

Vi styr mot Eskilstuna. Det enda som stör i en svart Javelin är vindbruset i sedan länge övermogna gummilister och ett väl stort dödläge i styrningen. Okej, man hamnar nära ratten, även när den snygga veven till framsoffan snurrats färdigt. Samtidigt som sätet åker bakåt vinklas även ryggstöd och sits. En finurlig konstruktion. Ju mer vi kör Javelin upptäcker vi små välgjorda och omsorgsfulla detaljer. De infällda dörrhandtagen är redan favoriter! Och om det är lite trångt där fram kan man sträcka ut rejält i baksätet. Här ser man dessutom väl hur mycket plats på rätt ställe konstruktören Gerald Palmer trollat fram genom att dra mittstolparna utåt.

Ingen ser dock körriktningsvisarna, och pilarna är inte vidare kvicka vare sig ut eller in, så vi kör även åt alla andra och är varsamma i korsningarna. Segdragningen är förstklassig; trean går fint runt gathörn och en start på tvåan bjuder inget motstånd. Praktiskt när ettan inte är synkroniserad. Vi hittar parkering precis utanför konditori Janeling och beställer klassiska mackor; köttbullar, falukorv, ägg. Här blir det även utslag på gnäll-o-metern! Några bord bort hörs sjungande toner; inte i karikatyrversion utan naturligt. Trevligt.

Eskilstuna har långa anor som industristad; bland dem Munktells verkstäder som blev BM med hela landet, dess bönder och anläggningsjobbare när de 1932 gick samman med Stockholmsfirman Bolinders. Volvo köpte hela klabbet 1950 och den som åker E20 förbi staden ser den moderna avläggaren VCE, Volvo Construction Equipment. Men vi väljer klassiska tegelbyggnader och gamla maskiner: Munktell-museet är värt ett besök om du har minsta intresse för traktorer och baklastare. Grundaren själv, Johan Theofron Munktell, välkomnar förresten, han sitter staty i brons vid ingången, av Mats Lodén. Munktell lär ha varit nykterhetsivrare och stävjat det myckna spritmissbruket – genom att brygga starköl…

Vi gör en u-sväng på Rinmansgatan (det har börjat gnälla om ratten ibland, till och med Javelin är engagerad i vår jakt) för i ögonvrån fastnar en fin neonskylt. Blott ett minne från förr? Nej, tydligen är Termometerfabriken Viking fortfarande igång. Isidor Feingold drog nytta av sina glasblåsarkunskaper och startade tillverkningen 1943; nu är många av produkterna digitala. På Mått Johanssons väg svänger vi vänster för ett stopp hos CC Motors, som sömlöst växlar mellan Alfa Romeo och eldsprutande rakt fram-jänkare. ”Jonta”, Jouni Hänninen, får frågan om gnällbältet stryker genom Eskilstuna?

– Njae, vi tycker ju att det startar i Arboga…

I verkstaden hinner vi se en Montreal, en Chevrolet Monza för dragracing, en Alfetta – och en Alfasud som trots ett gott liv blivit frasig i kanterna. Ingen ville ta i dem förr och då åkte även ekonomiplåten. Svårt att hitta idag, och dyrt berättar Jonta, men den här Sudden ska bli fin igen. Mått Johansson? Carl Edvard, noggrannheten själv, som uppfann måttsatsen som gjorde det enkelt för tillverkningsindustrin att mäta och kalibrera, ned på hundradelarna. En världsartikel; hyllad av både Henry Leland och Henry Ford. Utomlands pratar man fortfarande om ”Jo Blocks”.

Diagonaldäck får ofta klä skott när gamlingen vandrar och beter sig allmänt omodernt men vår Javelin är ett sanningsvittne om motsatsen. Med nya ringar är den klanderfri på asfalt – och längs nästan överdrivet landsbygdsromantiska grusstråk på väg mot Kungsör visar den färdigheter. Även om man retar boxerfyran hänger de smala 16-tummarna med i böjarna. Över tvättbrädorna som krusar landsvägen får fjädringen sjå, men däcken knotar inte.

Miniature Kingdom är vårt första stopp i stan; bakom en pampig tegelfasad döljer sig ett Sverige i miniatyr med tåg som gemensam nämnare. Eller i alla fall ett halvt rike; modellrallarna startade i norr och har nu hunnit skala sig ned till mellan-Sverige på ett ungefär. På 200 kvadratmeter finns kända stadsmiljöer, landmärken, 700 meter räls – och 3 000 invånare. Även de i skala.

Hur skalenlig Thor Modéen är kan vi bara fundera över men hans staty står i alla fall mitt i stan, snett över Drottninggatan från teatern. ”Tosse”, en av Sveriges roligaste skådespelare, sorgligen förminskad med pilsnerfilmstillmälen, föddes i Kungsör 1898. Birgitta och Erik Stenbergs staty över honom restes hundra år senare.

Även om vi fått tips om Arboga som del i bältet vi spårar, sparar vi grannstaden till senare och kör söder­ut längs 56:an. Lugnare än E20 men även den välfylld med tradare så första bästa chans vi får väljer vi grus igen; en bit är det tveksamt om det är en väg – kommer vi att tvingas vända om? Men landskapet öppnar upp, mörka barrskogen blir till löv och efter ett vägskäl breddar sig spåren och leder oss ut på fält med fri sikt i kilometerklass. Vårt delmål höjer sig över markerna en god bit bort, som ett strandat rymdskepp ur en trettio­talsdystopi eller en scen hämtad ur någon av Simon Stålenhags realistiska fast spöklika sci-fi-världar.

Förklaringen hör dock den här världen till, men är trots det spektakulär. Linbanemuseet i Malmberga berättar historien om ett industriprojekt i massiv skala. Från kalkbrottet i Forsby, två och en halv mil bort, fraktades de brutna massorna i enorma behållare upp till Köping och dåvarande Skånska Cements fabrik vid Köpingsån, med förbindelse till Mälaren, riket och världen. Linbanan, över fyra mil lång, togs i bruk 1941, byggd av AB Nordströms linbanor till en kostnad om fyra miljoner kronor. Idag motsvarar det strax över hundra miljoner. År 1997 lades banan i malpåse och 2013 började man riva storverket. Drivstationen i Malmberga finns bevarad liksom en del stolpar, nu dock nakna, utan vajrar och vajande korgar. Vi ser dem en stund senare när vi glider jämte Hjälmaresunds glittrande vatten.

Vi passerar Julita, Kalkbrottsvillorna – småorten som inte fick vara småort längre efter 2015 års småorts-avgränsning – och tar höger och västerut i Läppe, där Pelle Persson, ”Läppe-Pelle”, och hans bror Anders var legendariska häst- och bilhandlare. Skrönorna var många, liksom tidningsrubrikerna i såväl lokal-press som i herrtidningarna på sextiotalet. George Johansson ruskade liv i historierna i Teknikens Värld i slutet av sjuttiotalet när Pelle slog igen butiken, och åtminstone lokalt lever de ännu. Om du hittar Harald Ottossons bok ”Läppe-Pelle och Anders – hästhandlare i bilåldern” så köp den, det är fordonshistoria.

I Hampetorp kan man ta färjan till Vinön men överfarten tar tjugo minuter och vi har passerat lunch med råge – och är fortfarande oätna. Över Skatte-by gärde passerar vi jättestenen som trollen ska ha kastat, med en känsla av mer än 80 km/h i kroppen. Vi kontrollerar inte, men Odensbacken och ett urval av snabbmatsställen hägrar…

Mätta börjar vi en lång banansväng nordväst åt, med en eller två av- och påfartspiruetter för att komma rätt där E18 och E20 släpper taget om varandra. Vi har fått kontakt med Ingvar Malm i Vintrosa, mångårig bilhandlare, bilsamlare och tävlingsförare och släpper taget om planerna på gnällberyktade trakterna ner mot Laxå. Dialektdetektorn gav nollvärde vid lunchstoppet, men kanske Ingvar vet något? Om inte får vi trösta oss med go’bitarna i hans samling.

– Det är väl hela Närke egentligen, kanske ner mot Viby speciellt men här där jag bor kanske det är ett gränsfall, säger han men visst finns det melodi i hans röst.

Vi ser Alfa Romeo Montreal för andra gången idag, men också Bristol, Porsche 356 och MG TD. Självklart även Citroën – Ingvar var under många år synonym med Örebro Automobilaffär. CX, SM – och vilka tackar nej till en provtur i en Ami? Inte vi! Det kränger mer än tivoli en fredagskväll och den tvåcylindriga motorn mår bäst på full attack. Det här är så långt bort från Javelin man kan komma – trots gemensam boxermotorteknik. Men roligt. Roligt!

Vi har kört långt och fortfarande är Jowett Javelin vår vän. Trean har lagt ur sig själv någon gång men troligen på grund av förarfel; det är trångt för handen mellan spak och instrumentbräda och lätt hänt att växeln inte riktigt går i läge. Vi räknar fram cirka 25 mil från start – trippmätaren har ingen lust – men bensinmätaren står fortfarande på fullt. Hur mycket går det i tanken? Hur mycket vill bilen ha i oregelbunden fart, med motorvägsruscher och krypkörning på kostigar om vartannat? En öde automatmack blir pulssänkare och facit. Javelin tar strax över litern. Och vi kan fortsätta in till Örebro.

Halva stan känns uppgrävd, det är omriktningsskyltar, betongavdelare och plastkoner med blinkljus. Men vi hittar till slottet och plockar loss det lilla picknickbordet från hatthyllan och fäster det på framsoffans ryggstöd. Hungern gör sig påmind igen men törsten är större. Det kan bara bli Champis, uppfunnen i staden och med slottet avbildat på etiketten.

Efter incheckning på hotell Mojo, med skylt i glimmande glödlampor, letar vi oss en sen bit mat. Från en av stadens herrar, med mer än läskedryck innanför västen hörs: ”Jag menar vad jag säger, jag säger ingenting som jag inte menar!” Innan sänglampan släcks för kvällen kan vi rita en pinne i protokollet och föra upp Örebro på de misstänktas lista; visst var det gnäll där!

Det är förstås de 58 meterna som avslutas med den svampformade hatten som gör Örebros vattentorn till en självklar sevärdhet men grunden når faktiskt 10 meter ner i berget och förstärkningarna längre än så. Poul Kyhl och Sune Lindström ritade Svampen som invigdes 1958, en betongens triumf, kanske med linbanekalk från Forsby? Längst upp kan man äta och dricka med utsikt över staden. Med tornet i ryggen kör vi norrut. Vår Jowett har fått stå i parkeringshus med alldeles vanliga dödliga personbilar under natten men är lika pigg idag. I ruschen ut ur stan hittar vi faktiskt något som liknar Amin från igår: på högre varv i Javelin finns ändå ett boxersläktskap med fransmannen.

Återigen knastrar grus under 5,25-sulorna. Vi åker uppför allén till Dylta Bruk bara en och en halv mil -utanför stan. Ändå är det en annan värld och en annan tid. Svavel- och rödfärgsbruket började byggas under andra halvan av 1500-talet och likt andra bruksmiljöer finns även här tydliga tecken på omsorgen i planering och arkitektur. Det är vackert. Stilla. Troligen mindre så under den aktiva tiden, med hårt arbete och svavelröken osande över nejden.

I Frövi, ytterligare 15 kilometer ut från Örebro, finner vi nästa bruk, Frövifors eller Billerud Frövi/Rockhammar som det heter nu, efter sammanslagningar och företagsuppköp. Samtidigt med de första spadtagen i Dylta tillverkade man järn i Frövifors men sedan 1800-talet är det papper och pappersmassa som bär ort och industri. Pappersbruksmuseet är ”Årets Industriminne 2023”. Inne i samhället tittar vi på Positiva Frövi-stenen och tar en fika. Nog finns dialekten där, men den känns i avtagande så vi bestämmer oss för att kolla tipset om Arboga. På vägen en ledsen Volvo 245 och dagens andra glasfiberko men Nostalgibyn är stängd. Ingen chans att kolla om kaffet verkligen är gott… På utomhusloppisen i Fellingsbro är det inget snack om saken; dialekten sitter som en smäck! ”Det är mycket blandat, det ska det vara på en loppis”. Innehavaren träffar mitt i prick, blandat är det verkligen.

Husen och de smala gatorna inne i centrala Arboga vittnar om en stad med lång historia att blicka bakåt på. Här har handlats, levts, byggts kyrkor och boningar i tusen år, kanske mer. En Jowett Javelin från 1951 är verkligen junior i sammanhanget men ändå äldst på Stora Torget. En bilintresserad man ute på promenad med sin schäfer fastnar för bilen men kan inte riktigt placera den. En östgöte i förskingringen – det hör vi – delar hans uppfattning och undrar om den är fransk? Vi har vant oss vid att Javelin får blickar, fler undrande än bekräftande men visst träffar vi några som kan sätta fingret på en Jowett. Vi tar en tur på kullerstens-gator och in på antikaffärer och loppisar till fots. Varsin bägare av den lokala brygden får vänta till en annan gång, vi har ju fler mil att köra och Arbogaölet lär ju komma efter, så kraftigt sades det vara. Lämpligt nog finns här ett bryggerimuseum.

Ambitionen om att nagla fast gnällbältet börjar komma på skam trots fokus och snart två dagars seriös forskning. Vi har ledtrådar och pusselbitar – men bevis…? Och det förmodade epicentret ligger bakom oss. Men tankarna vädrar ur lika fort som de kom, vi är ju strax framme i Köping och ska till Bil- och Teknikmuseet som firar 25-årsjubileum i år. I det som en gång var KMV, Köpings Mekaniska Verkstads gjuteri, visar idag Bil- och Teknikhistoriska Sällskapet tillsammans med Stiftelsen Bertil Lindblads Samlingar cirka hundra fordon, bland dem Bugatti, Pierce Arrow och Voisin som toppnummer. Karl Ebbs mäktiga kompressormatade Mercedes-Benz SSK är ett mekaniskt konstverk! Men missa inte utställningens vardagligare bilar och motorcyklar. Volvo köpte KMV 1942 och har byggt otaliga transmissioner i Köpingsfabriken. Växellådsparaden en våning upp rekommenderas. Specialutställningen för i år är hundraårsfirande MG.

Munktorp, Kolbäck, Dingtuna – snabbaste vägen till Västerås heter E18 men vi kör det gamla landsvägsnätet, det som passar en Jowett med fortfarande glatt vinkande hastighetsmätare. Idag blir stan bara en Citroënspaning på taket till en glasfirma – registreringsnumret var ett bomskott, kanske har det suttit på en Saab 93 – och en mackkorv med alldeles för många frågor: Vilket bröd, vilken senap, vilken storlek…? Cittran lär ha stått på taket länge, långt innan ruta ett; en gång i tiden var där verkstad och BP-mack.

Enköping och Javelins hemmahamn är nära men vi hinner ett stopp till, hos Pelle Lundström strax utanför stan. Vi kollar på hans Alvis, köpt 1968 men den känns som ett undantag ändå, för det som dominerar är stor-Volvo och T-Ford. Du som läste Klassikerguiden i nr 10/2021 fick se en av hans bilar men det finns fler. Genom åren har Pelle delat med sig till många andra Volvo- och Fordrenoverare. I hans verkstad har det vuxit, och växer fortfarande, fram åtskilliga T-karosser. Där renoveras trä och metall med samma självklarhet och ”det är klart att det går”-anda. Med inspiration från pappa Erik, som var med under de tidiga åren och körde bil, envishet och förmågan att lyssna till de som haft kunskaperna har han lärt sig.

– Men nu ska jag göra i ordning en Volvo åt mig själv också, en PV 652 från 1932, en av de sista av ursprungliga serien, säger han.

Vi och Javelin har nu rundat hela Hjälmaren och halva Mälaren. Till de 40 inkörningsmilen efter stilleståndet har vi nu lagt ytterligare nära 50. Ägaren Klas får en lista på ”bra att veta”; ett ljud, en mutter som gängat upp sig, en tankmätare som alltid är optimist – men det visste Klas redan: ”Helt plötsligt går den i botten!”. Det slapp vi få reda på. För oss är Jowett pålitligheten själv – stort tack för lånet! Vi kan tura tillsammans när som helst igen.