Sverigeresan - Isoleringcellskap

Carl: Fredrik Nyblad är upphetsad: ”Kolla Mazda-pickisen till vänster!”. Res­ponsen kommer en nanosekund senare: ”En åttia! Tre ägare sen ny!” Det finns nog ingen som kan söka upp en bil snabbare än Joakim. Själv kan jag fylla i med den djupa insikten att ”pickuper ska verkligen ha navkapslar!” 

Vi har redan avvikit från den rutt vi stakade ut före start och kör en smal kurvig väg med osäkert mål. Varje gårdsplan och öppet garage vi passerar är en potentiell observationsplats. Vi noterar och kommenterar, funderar och kontemplerar tillsammans. Det är underbart att vara ute på vägarna igen efter en lång vinter. 

Allt är precis som det brukar när Klassiker är på resa – förutom en detalj: Vi sitter inte i samma kupé utan ensamma i varsin bil och all kommunikation sker via walkie-talkies.

När vi startade i morse var det precis som nu klarblå himmel och strålande sol. Utsikten från Strömkajen var lika fantastisk som alltid, med Slottet och Gamla Stan på andra sidan Nybroviken. Men där det borde varit fullt av flanörer var vi nästan ensamma. 

Efter att ha hälsat på varandra på avstånd sökte vi oss västerut genom ett i det närmaste öde Stockholm. Operan, Stadshuset och Norr Mälarstrand passerades i ett nafs. När vi åkte upp på Tranebergsbron var vi helt själva trots vardag och rusningstid. 

Lika öde var det vid Drottningholms Slott där vår statschef i vanliga fall bor. Nu har han och Drottningen flytt till Flen för att renovera en gammal bänk och som alla i riskgruppen hålla sig i karantän. 

Landet är belägrat av en osynlig fiende, vi befinner oss i en situation som väl inte ens den dystraste dystopiker hade kunnat föreställa sig för bara någon månad sedan. De tre orden ”I dessa tider…” hörs i alla sammanhang.

För oss entusiastbilister är det precis nu som säsongen ska komma igång men för folkhälsans skull – och vi har full förståelse och respekt för det – är så gott som allt inställt, uppskjutet eller nedskruvat till ett minimum. 

Men man behöver inte åka på bilträff för att ha kul med sin klassiker, det går alldeles utmärkt att ta en tur på egen hand. I våra rullande isoleringsceller finns oändliga möjligheter till upplevelser, både inre och yttre. 

Vi har planerat vår resa via länk och temat för dagen är slott runt Mälaren. Det finns hur många som helst och i vanliga fall är ett per kvartal ungefär lagom. Men eftersom vi bara tänker betrakta dem på avstånd har vi redan hunnit med två stycken. Vi ska precis som rekommenderat hålla oss för oss själva, vi har med oss egen förtäring och ska inte komma någon annan människa närmare än två meter. Fotograf Simon följer oss på behörigt avstånd i sin ultratuffa Honda Element.

Fredrik Nyblad ligger först i sin välputsade 240 GLT, på god väg att bli utrustad med allt som fanns i Volvos tillbehörskatalog 1991. Vi frågar honom flera gånger om lättmetallfälgarna är utvalda just för resan men han hävdar – med allt större emfas – att de är original. 

Joakim Bergqvist har fått snurr på sin Volvo 1800E 1970 som vi tog på trailer från Östgötaslätten till Klassikergaraget i vintras. Då hade han ambitionen att byta ut den trimmade B20:n till originalmotorn med elektronisk bränsleinsprutning men det rappa avgasljudet tyder på att så inte skett. Det är en av historiens snyggaste bilar och kulören är en favorit. Men de där fälgarna, Joakim? Väx upp!

Själv känner jag mig nästan lite väl vuxen när jag blickar ut över min röda motorhuv. Det är fortfarande lite ovant. I vintras blev den Mercedes-Benz 250 som jag fick låna till ett reportage 2017 till salu, och jag kunde bara inte låta bli. Jag slog till men ställde den sedan genast i vinterförvar. Nu har jag just hämtat ut den och förbluffas återigen över hur ny en 45 år gammal Mercedes-Benz kan kännas. Stunsen i förarstolen, spänsten i den svarta vinylen på dörrsidorna, klarheten i mätartavlornas glas – hela tiden noterar jag nya detaljer att glädjas åt. 

Östen Carlsson, bryggeridirektör i Närke, var född 1898 och snålade inte när han beställde vad som skulle bli hans sista bil. Här finns elsollucka, centrallås, servostyrning, tonade rutor, automatlåda och nackstöd bak. För att inte tala om den urstarka 2,8-litersmotorn med 130 hästkrafter – ständigt redo. 

Den lätta styrningen har tagit en stund att lära sig och den mjuka fjädringen gör att jag inte kan ta kurvorna lika tufft som Joakim i sin sportiga Volvo. Kanske är stötdämparna en aning för mjuka. Men med stjärnan ständigt närvarande i blickfältet känner jag inget behov av att hävda mig, det är tvärtom lätt att bli lite väl självgod i en bil som den här. Jag får nog vara lite vaksam på mig själv, tänker jag när vi närmar oss dagens tredje slott. Nu ska det bli gott med eget kaffe och distansdäcksparkande.

Fredrik: Jag är faktiskt inte ensam i min Volvo 240. Det verkade lite sorgligt att behöva åka själv så i baksätet sitter Jocko, familjens helt tama tygapa. När jag tittar i backspegeln skänker hans glada uppsyn mig lite extra trygghet just nu och det gör även min Volvo 240 som jag köpte för sex år sedan. Under den tropiskt gröna metallicfärgen fanns en bil som inte hade en gnutta rost. Nu har den gått 9 500 mil och jag älskar hur otroligt solid den känns. Blinkersspaken har ett hårt mekaniskt motstånd som om den tillverkats igår och den fyrstegade automatlådan växlar lika mjukt som en modern bils. Det känns nästan lite fusk att jag åker i den här bilen från 1991 med luftkonditionering medan Carl och Joakim nog börjar svettas nu i sina kupéer. 

Den gamla Riksettan mellan Stockholm och Södertälje är en vedertagen alternativväg när E4:an korkar igen. Det är ingen risk idag men vi har ingen brådska, vi tar dessutom den lilla vackra omvägen förbi Sturehovs Slott. Men det är egentligen inte slotten vi är ute efter, utan vägarna till dem. Många av slotten ligger vid den gamla huvudleden – sjöfarten på Mälaren – medan vägarna till slotten är desto mindre. 

Den sista biten fram till Taxinge-Näsby slott är inget undantag, den består delvis av vindlande kurviga partier och delvis spikraka alléer. Taxinge slotts huvudbyggnad är från tidigt 1800-tal och här brukar många bilträffar arrangeras, på senare år har Fest För Franska Fordon varit ett av flera årliga arrangemang. Taxinge kallas också för Kakslottet tack vare de cirka 65 olika sorters bakverk som erbjuds gästerna i slottscaféet. Så det behövs knappast någon bilträff för att det ska vara värt att åka hit. 

Många bilentusiaster jag träffar säger att de enbart använder bilen till träffar, men det är kanske en vana som får brytas nu när allt är inställt. Det går ju faktiskt utmärkt att bara ge sig ut och köra utan mål när man har en bil man gillar. Själv har jag inte gjort det sedan jag var student i Jönköping. Då tog jag ibland min Volvo 240 Turbo och körde på E4:an upp till Gränna. Det var min avkoppling och jag njöt både av vägen och turbons motorljud. Den bilen är en stor anledning till att jag åter sitter i en 240. All lågmilarångest har släppt, som läget är nu betyder varje körd mil att man har levt. 

Från Taxinge till Mariefred kör vi på den gamla Rikssexan som egentligen är lite för bred och rak för att kunna betecknas som riktigt rolig. Men det passar väl Carl i hans rakt-fram-kälke. 

Mariefred är ett välkänt besöksmål i Mälardalen och hit kan man åka med alla möjliga färdmedel som är mer underhållande än effektiva. Sommartid går det att ta ångbåten från Stockholm och från Läggesta kan man åka efter ånglok på den smalspåriga museijärnvägen. Men hur det än blir med båtarna och tågen den här sommaren så finns ju alltid vägen kvar där du kan köra din entusiastbil. 

Redan från länsväg 223 syns stadens main attraction: Gripsholms Slott. Den första borgen byggdes här redan på 1300-talet innan Mariefred fanns men dagens slott lät Gustav Vasa bygga. Det är ingen idé att närma sig Gripsholm då det i likhet med de andra kungliga slotten är stängt just nu. Men om vi hade haft möjlighet att gå in så kunde vi fått se rummen där både kungligheter och simpla tjuvar suttit fångna. 

Istället kör vi in i centrala Mariefred och ställer oss på en parkering med utmärkt utsikt över slottet. En rad parkbänkar står på lämpligt avstånd från varandra så vi tar ett par i anspråk. Jag tar fram min fikakorg som jag fyllt med nästan överdrivet mättande mackor med Gustafskorv. Fråga inte vad det är för något om du gillar hästar. 

Det tar inte många sekunder innan vi är färdiga med att titta på slottsvyn och istället kollar in bilarna som passerar på Gripsholmsvägen. Det är uppenbart vår, det ändrar inte en pandemi på. Joakim pratar om ett slott som heter Mälsåker, men jag är tveksam till om det är något att se – i så fall borde jag väl ha hört talas om det?

Joakim: Då får du kanske läsa på lite mer Fredrik! Mälsåker är utan tvekan det mest spännande stoppet på vår resa. Mer välkända och pampigare slott runt Mälaren får ursäkta men här har det skett betydande händelser även i modern tid.

Från Mariefred tar Carl inte helt oväntat täten i sin Mercedes. Skicket är oklanderligt bortsett från stötdämparna vill säga. Senaste gången jag såg ett fortskaffningsmedel som gungade lika mycket var det utrustat med fendrar.

När jag nästan blivit sjösjuk bakom Carl öppnar vägen äntligen upp sig. En lätt beröring på gaspedalen får de dubbla Dell’Orto 45:orna att vakna till liv och snart har jag två flytetyg i backspegeln. 

Någon mil senare är vi framme i Stallarholmen och kan köra över bron till Selaön för att till slut svänga in vid Mälsåker. Jag tar upp min komradio och påbörjar en föreläsning: 

”Slottet har anor från 1400-talet men det var under 1600-talet som det praktfulla lantslottet i karolinsk stil byggdes. Under åren har en rad kända adelssläkter med starka band till Europas kungahus passerat men det är först i modern tid det blir riktigt spännande. Efter att Nazityskland invaderade Norge 1940 började den norska exilregeringen att bygga upp arméförband i Sverige med svensk hjälp. Den första fasen innefattade mönstring och rekrytering men för att inte väcka oönskad uppmärksamhet från fiendehåll skedde verksamheten på så kallade hälsoläger. Den efterföljande fasen blev utbildning och detta kom att ske runt om i Sverige. På Mälsåker bedrevs det befälsskola och senare artilleriutbildning. Här inne bildades alltså delar av de berömda Polistrupperna!”

När jag exalterat släpper anropsknappen möts jag av total radiotystnad. Något besviken vänder jag mig om och ser tre stycken kolleger djupt försjunkna i sina mobiltelefoner. 

På sin bästa skoltyska filar säkert Carl på ännu en säljesannons, Simon har nog upptäckt ett nytt filter att använda på sina sociala plattformar och Fredrik är troligen i full färd med att buda hem sitt 174:e Volvotillbehör. Hopplöst.

Lätt uppgiven men egentligen inte ett dugg förvånad startar jag igång B20:n och plötsligt vaknar de tre kollegerna till. Vi tar åter sikte på landsvägen och när jag stannar till i nästföljande korsning hörs Carls röst på radion. Han kan knappt hålla sig för skratt.  

”Jag har hittat en i närheten som säljer originalfälgar till en P1800!” 

Fredriks och Simons fnissande går inte att ta miste på men jag låtsas inte höra. Redan när vi rullade in bilen i Klassikergaraget under vintern kom de första hånen. Sedan dess har jag duckat för mer eller mindre sylvassa gliringar som avlossats i tid och otid från alla otänkbara håll. Uppstudsiga kolleger och besvikna läsare har sagt sitt. Till och med förbipasserande har upprört konstaterat samma sak. ”De där fälgarna är väl inte original!?” 

De har alla mötts av ett fördärvat självförtroende följt av ett mumlande innehållande allt mer desperata ursäkter. ”Det är Volvofälgar … Jag har originalhjulen kvar … De satt på när jag köpte den!”

De pubertala modifieringarna stannar inte heller där. De femekrade förbannelserna från 240 Turbo har till råga på allt ackompanjerats med en rejäl sänkning innefattande hårdare fjädrar och kraftigare stötdämpare. Dessutom sitter en allt annat än diskret B20 under den sluttande motorhuven. Men nu får jag äntligen skylla ifrån mig: Samtliga modifieringar är genomförda av den föregående ägaren!

Vid inköpet hade jag en väl genomarbetad plan för att återställa bilen till originalskick. Men, och det här är ett ganska stort men, så började jag köra den så som den ville bli körd. Plötsligt föll allt på plats.

Under flera år hade den tidigare ägare sorterat ut de allra bästa bitarna. De ändringar som inneburit en alldeles för hård och rå karaktär hade strategiskt ersatts av mer sofistikerade val. Slutresultatet är den mest uppiggande 1800 jag någonsin kört och det är jag mycket tacksam för idag.

För varje kurva vrider jag nu upp tempot utan att för delen köra för fort. Plötsligt hörs inga skratt längre. Istället får resecellskapet allt svårare att hänga på och tvingas för första gången under dagen anstränga sig.  

Efter ett något svettigare körpass och oerhört mycket gnäll från övriga inblandade stannar vi till på varsin liten avtagsficka längs den mycket kuperade och pittoreska landsvägen. Det har blivit dags för kvällsmat. 

Simon beger sig in i det gigantiska bagageutrymmet på sin Honda medan Carl och Fredrik plockar fram sina måltider. Deras smörgåspaket har vid
det här laget hunnit bli lagom kupétempererade och
genom kikaren observerar jag deras allt mer ansträngda miner. 

Efter en lång väntan får Simon till slut fram -dagens överraskning och med en rejäl duns ställer han ner en sprillans ny klotgrill på marken. 

I förbigående nämner han något om att rekvisita är avdragsgill och gestikulerar att jag ska rulla bort den till min plats. Med hjälp av en halv reservdunk 98-oktanig lättantändlig vätska reser sig snart lågorna. Strax därefter kan jag och Simon på behörigt avstånd från varandra avnjuta varsin hängmörad entrecôte. Den tidigare svårslagna marmoreringen har efter min uppenbarligen mindre varsamma behandling antagit ett lätt flamberat utseende men det ser inte våra avundsjuka kolleger.  

Det har nu blivit hög tid att återvända hemåt. I fjärran ser vi Heby Slott men suget efter byggnadstypen är ännu mindre än när vi startade i morse. Simon skickar därför upp sin flygande kamera för nödvändig dokumentation.

Till skillnad från Fredrik och Carl har jag aldrig varit någon frekvent besökare av bilträffar och dagens aktivitet har därför passat mig ypperligt. Jag föredrar helt enkelt bilar i rörelse, gärna bakom ratten för att få nya erfarenheter och upptäcka främmande platser. Att göra det tillsammans med likasinnade, på behörigt avstånd, förstärker upplevelsen.

Efter att vi skilts åt stannar jag till på macken. De sista tappra solstrålarna speglar sig i Riddarfjärden samtidigt som siffrorna på bensinpumpen snurrar oroväckande fort. Nackdelen med den skönsjungande B20:n blir påtaglig. Längs kajkanten närmar sig ett yngre par som storögt tittar på Pelle Pettersons mästerverk. Jag sträcker stolt på mig när mannen pekar och säger: ”De där är väl inte original!?”

Slottresan:

1. Kungliga Slottet Stockholm
Kort efter att slottet Tre Kronor brunnit ner 1697 påbörjades bygget av ett nytt, betydligt större residens för regenten. Det dröjde dock ända till 1754 innan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika kunde flytta in och då pågick fortfarande arbeten, de avslutades inte förrän på 1770-talet. 
Slottsspöken: Grå Gubben och Vita Frun.
Tillgänglighet: Flera museer inryms i slottet, det går även att gå guidade visningar. www.kungligaslotten.se  

2. Drottningholms Slott
Uppfört 1662-1750 som lustslott på initiativ av Hedvig Eleonora efter ritningar av Nicodemus Tessin den äldre och den yngre. Sedan 1981 kungaparets officiella bostad och sedan 1991 med på Unescos världsarvslista.
Slottspöken: Många snälla, enligt Drottning Silvia.
Tillgänglighet: Slottsparken och stora delar av byggnaderna är öppna för besökare. www.kungligaslotten.se 

3. Sturehovs Slott
Slottet i gustaviansk stil stod färdigt 1781 och har två flyglar som är omkring 100 år äldre. Byggnaden uppfördes av Gustav III:s finansminister Johan Liljencrantz. Sedan 1899 ägs slottet av Stockholm Stad. 
Slottsspöke: Oklart. Men gäster delar dusch och toalett vilket kan vara skrämmande. 
Tillgänglighet: Slottsparken är öppen för besökare. Restaurang finns för lunch och middagar.  Det går att få guidade visningar med eller utan en avslutande afternoon tea. www.sturehov.se 

4. Taxinge Slott
Slottet har anor från 1400-talet men huvudbyggnaden uppfördes i början av 1800-talet. Den omgivande parken har bland annat en turkisk kiosk och en kinesisk paviljong. 
Slottsspöken: Flera syns ibland vid närliggande Taxinge Kyrka och vid den så kallade Spökeksbacken där bland annat en vit dam uppenbarar sig. 
Tillgänglighet: Den vackra parken är öppen för allmänheten. En rask promenad där är nog lämplig efter att man ätit för många bakverk i Slottscaféet. www.taxingeslott.se

5. Gripsholms Slott
Kungligt slott som Gustav Vasa lät uppföra och som i stort stod färdigt 1545. 
Slottsspöken: En grupp munkar från 1400-talet vars kloster Gustav Vasa lät riva när slottet byggdes. De är dock vänliga.
Tillgänglighet: Många salar i slottet är öppna för besökare. Här finns också Gustav III:s teater och den svenska statens porträttsamling.
www.kungligaslotten.se

6. Mälsåkers Slott
Byggt under den andra halvan av 1600-talet efter ritningar av Nicodemus Tessin d.ä. Barockslottets praktperiod var under släkten von Fersen men 1853 spelade Louise von Fersen bort det! 1943 köptes det av den norska legationen som använde slottet som befälsskola för de så kallade polistrupperna vilket egentligen var en ny norsk armé som byggdes upp i Sverige. 
Slottsspöke: En man i 1600-talskläder ska till och med ha fångats på bild! 
Tillgänglighet: Öppet för besökare sommartid och bokade grupper året om. www.malsaker.nu 

7. Heby Slott
Mitt emellan sjön Klämmingen och Nyckelsjön tronar detta pampiga 1780-tals slott. Det är inte störst i sammanhanget men blandningen av rokoko och den gustavianska eran gör det mycket elegant. 
Slottsspöke: Verkar inte vara hemsökt för tillfället. 
Tillgänglighet: Är sedan några år tillbaka privatägt. Genomgår en omfattande renovering. Beundras på avstånd även under normala omständigheter.