Turbobomben från Renault

Renault 5 blev en av tidernas bästsäljare. Praktisk, enkel, ekonomisk och inte särskilt spännande. 

Det sista ville man ändra på. Redan 1977 tog Marcello Gandini fram en modell som visade hur tuff en Renault 5 kunde bli och 1978 byggdes den första prototypen.  
Man hade ju vid den här tiden förvärvat Alpine i Dieppe som nu fungerade som Renaults motorsportsdivision. Alpinebilarna hade varit framgångsrika i rally och nu skulle gänget i Dieppe få sätta sprätt på Renault femman.  

Man siktade på rally grupp 4 och då räckte standarprylarna inte långt - Renault 5 Turbo hade inte många komponenter gemensamt med originalet. Inte karaktären heller - det här var en uppkäftig tuffing på steroider.

Nästan 25 centimeter bredare än originalet med stora luftintag som såg ut att kunna svälja småvilt. Motorn var placerad på längden där baksätet hade funnits.  I grunden var det Renaults beprövade C-type motor som här var på 1,4 liter.  Men efter att gänget hos Alpine fått härja fritt med den var den långt ifrån standard.  Här satt både bränsleinsprutning och en rejäl Garrett T3 Turbo.  Effekten gick sen genom en femväxlad växellåda från Renault 30TX vidare ut till bakhjulen.  Framvagn och bakvagn var Alpines egna saker som även satt i A310. 
Effekten uppgavs på 160 hästkrafter och det i en bil som vägde drygt 900 kilo.  

Premiären skedde på Bilsalongen i Bryssel januari 1980 och för att klassa bilen skulle man bygga minst 400 exemplar. 
Det hade man inte det minsta problem att klara av - efterfrågan på Frankrikes då hetaste bil var stor. Både bland allmoge och proffs.

De två färgerna som fanns att välja på var blått eller rött med färgmatchande inredning som var rent spektakulär. 

Man gjorde 400 gatbilar av Turbon för att homologisera den - sen var det fritt fram att bygga racerbilar på riktigt.  Turbon gick att få i en mängd varianter beroende på vad man skulle köra med den.  Dessa kom med motorn borrad till 1,5 liter och ett grundutförande på 180 hästkrafter, men det skulle snart bli mer. 
Grupp 4 omvandlades till Grupp B och här ville Renault med och leka. Nu tog man fram den ultimata renaultfemman - Maxi Turbo. 20 bilar gjordes av den absoluta värstingen.  Med en 2,1 litersmotor med ännu större turbo och intercooler var man upp på 350 hästkrafter. 1984 ställde man även upp i Supertouring championship på bana och då kramade man ur hela 385 hästar ur motorn. 

När man klarat av vad man skulle med Renault Turbon hade man byggt hela 1820 stycken i den första serien.  Nu kom en ny modell kallad Turbo 2. 

På utsidan skiljde sig inte mycket, den kaxiga looken behölls intakt. 
Men inuti var den betydligt nedtonad.  Den första Turbon hade varit lite för spektakulär och ganska dyr.  

 Många av de mer extrema delarna i chassi och motor byttes nu ut mot standarddelar från hyllan. Effekten var samma som på föregångaren men med lite mindre vridmoment. Vikten ökade också, Turbo 2 vägde 970 kilo.  0-100 avverkades på 7,7 sekunder - nån dryg sekund långsammare men var 1984 ändå bland de snabbaste bilarna man kunde köpa.  

Borta var även den klatschiga specialinteriören som hade designats av Marcello Gandini hos Bertone.  Nu ersattes den av standardinteriören från Renault 5 Alpine.  Här fanns elhissar, radio och annat som visade att det här var en civiliserad bil trots allt.  

 

Turbo 2 byggdes huvudsakligen i Belgien och inte hos Alpine.    När den sista rullade av bandet 1986 stannade räkneverket på 3167 bilar.   Totalt gjordes 4987 stycken av Renaults turbomonster.