Varför är det så få bilar med V4-motor?

Varför är V4:an så ratad? Den fungerar utmärkt i till exempel motorcyklar.  Men i en bil behövs lite större volym och då blir V4:an lite mer svårmästrad. Ju större motor ju mer krav ställs på balansering och effekten hänger inte riktigt med volymen i samma takt. 

Emile Mors i Frankrike var pionjär på V4-motorer. En 14,7 liters V4 sattes i en racerbil som Emile Mors själv körde landsvägsloppet Paris-Bordeaux med 1898.   

Några som kom at bemästra V4 och dess egenheter var Lancia. Den innovativa Lambda kom 1922 med en V4 med bara 13 grader mellan cylindrarna och överliggande kamaxel. 

Lamdban följdes av Artena, Augusta, Aprilia och Ardea - den sistnämnda kom 1939. 

Ardea följdes 1953 av Appia som 1963 avlöstes av Fulvia. 

Lancia behöll sin egensinniga konstruktion genom tiderna med extremt smalt mellan cylinderbankarna.  På Fulvia var den 12 grader och ett gemensamt topplock med dubbla kamaxlar.  Lancias V4 hängde kvar ända till 1976. 

1959 dök det upp en outsider - M422 Mighty Mite från American Motors. 

En kompakt Jeep med aluminiumkaross och en luftkyld V4 på 1,8 liter.  Den gjordes speciellt åt Marinkåren i 3922 exemplar. 

Samtidigt plockades tråden upp på andra sidan järnridån, 1960 presenterades Zaporozhets ZAZ965 - för enkelhetens skull fick den heta Jalta utomlands. 

Jalta var snarlik Fiat 600 fast bak satt en luftkyld V4 på 746cc som var konstruerad hos MeMZ.  1963 kom 965A med lite större motor på 848cc.  Inför 1967 ersattes den av den modernare ZAZ966.

Redan 1968 förstorades motorn till 1,2 liter och nu fick man en fyrväxlad låda till den. Det här kom att bli en långkörare - från 1971 kallades den ZAZ968 och en facelift gjordes 1979 och som 968M levde den kvar ända fram till och med 1994. 

Motorn hamnade också i några avarter - som amphibiebilen LuAZ 967

Hur man nu tänkte med att bygga en amfibiebil med luftkyld motor kan ju diskuteras, men det torde vara unikt. 

Närbersläktad med LuAZ:en var ZAZ egna 969V som gjordes mellan 1966 och 1971. Sen togs LuAZ över den och gjorde om den till LuAZ 969 med lite mer avancerad kaross. I det här utförandet gjordes den ända fram till 1992. 

På sextiotalet kom Ford med V4:an på bred front - men först hamnade den lite otippat i. 

Conceptbilen Ford Mustang ritad av Eugene Bordinat var en extrem skapelse som debuterade 1962.  Motorn - en 60 graders V4 satt i mitten.  Det här var den så kallade "Kölnmotorn"  som utvecklades för Europa hos Ford i USA. 

Hos Ford i Tyskland hamnade den i Taunus 12M hösten 1962.  Den fanns på 1,2 samt 1,5 liter - från Taunus P6 1966 kom man att skilja dom åt som 12M och 15 och med P7-generationen även en 1,7 liters 17M. 

1972 efterträddes Taunusbilarna av Ford Granada som kom att ärva V4:an men bara  ett kort tag, den försvann ur det motorummet redan 1974.  Däremot kom den leva kvar ett tag till i Transit och i...   

... Saab 96 givetvis! 

Man hade hållit fast vid sina tvåtaktare kanske lite för länge. Dom utvecklade till och med en egen tvåtakts V4 men det blev inget av.  Nu  var det hög tid att uppgradera på allvar - från hösten 1966 satte man Fords V4 i Saab 95 och 96 samt Sonett.  Här fick Fordmotorn hänga med fram till och med sista 96:an 1980. 

Taunusmotorn hittade också ner bakom stolarna i Matra M530 som byggdes från 1967 till 1973. 

England låg lite på efterkälken mot Tyskland - istället för att använda den befintliga V4:an utvecklade man en egen. Den hade i princip samma specifikationer som den tyska men ändå inga delar gemensamt. Den brittiska familjen  V4 och V6 kallades Essex. 

Främst var den menad för Transit men man tyckte omgående att den skulle passa finfint i nya Corsair.  Essexfyran fanns på 1,7 samt 2 liter. 

I Transit användesw V4:an ända fram till 1978 - däremellan kom den även att hamna ett kort tag i Zephyr Four mk. IV 

När sjuttiotalet kom började man samköra tyska och brittiska Ford mer och och mer. I England fanns Consul och Granada samt Capri med Essexmotorn till och med 1974. När modellskiftet på Granada kom 1978 fick V4:an hänga med ett litet tag till där.  

Övriga applikationer för den brittiska V4:an var Ford Cortina TC. Men dom sågs aldrig här utan var en unik variant från Sydafrika med 2liters Essex V4.  

Den gick även att få ett kort tag i Marcos, det lär gjorts 78 bilar med den motorn 1969-71. 

Sen slutar historien om V4-motorn runt 1980 - men den var ändå inte helt uträknad.

År 2014 gjorde V4:an comeback i sin mest extrema form - Porsches hybridracerbil 919 har en turboladdad 2-liters V4 som ger drygt 500 hästkrafter. Tillsammans med elmotor som driver framaxeln är den totala effekten upp mot 900hk. 

Så knyter vi ihop säcken och går tillbaka till början. Emile Mors var ju pionjären med V4-motorn men strax efter kom Walter Christie som utvecklade den mest monstruösa V4-motor någonsin.  Han byggde ett par racerbilar för Vanderbilt cup åren 1905-1907. Dom var innovativa med tvärställd V4 och framhjulsdrift.  Den enorma motorn var på över 20 liter!