Världsbilen Isetta

Renzo Rivolta och hans firma Iso gjorde bland annat kylskåp och små skotrar. I Italien var som så många andra länder i skriande behov av billiga fordon efter kriget.

Isos bidrag till transportkrisen hette Isetta och kom 1953.

Pyttesmå bilar var inget nytt egentligen , men vad Iso visade upp liknade inget annat - den likande ett ägg! Ägget var blott 230 cm lång och mätte 137 cm på tvären. 

Hjularrangemanget var lite märkligt, bak satt två hjul tätt ihop med 25 centimeters spårvidd. 

För att stiga in i bilen öppnade man hela fronten och rattstången veks undan i en sinnrik mekanism. Två vuxna kunde färdas någorlunda bekvämt – och framför allt – i en täckt bil. Detta var långt ifrån självklart för småbilar då, alternativet var att åka motorcykel. 

 

Isettan drevs av en 230cc dubbelkolvsmotor av Isos egen tillverkning och växellådan hade fyra växlar. Prestandan var ganska blygsam. Det tog en halv minut att komma upp i 50km/h, hade man tålamod och en ledig eftermiddag kunde den komma upp i drygt 75km/h.  Men den drog c:a 0,4 liter milen och det var det som var huvudsaken.

Men Isettan fick snabbt konkurrens, 1957 kom nya Fiat 500 och folket som i almänhet nu hade fått det bättre ställt föredrog den.
Renzo Rivolta ville också göra andra saker, som att bygga snabba exklusiva sportbilar.
För att bekosta det, sålde man licenscer för Isettan.  Den byggdes redan i Belgien och man sålde även in den i Spanien.

Den Italienska ursprungsisettan gjordes bara i drygt 1000 exemplar. Desto mer framgångsrik blev deras Autocarro. En liten lastbil med vanligt chassi och flak. Den såldes i cirka 4000 exemplar.



 

Isocarro kom att bli populär i Spanien där den kallades Isettacarro och fanns att få i en mängd olika utföranden. De spanska Isettabilarna byggdes i Madrid mellan 1954 och 1958.

Isettans stora genombrott kom när BMW trädde in på scenen. Redan 1954 hade Io förhandlat fram ett licensavtal med dom och våren 1955 började man bygga Isetta i Västtyskland.
 

Fast när BMW:s ingenjörer fått härja med Isettan fanns det inte kvar så mycket av ursprunget. Karossen var i princip densamma, förutom att man flyttade upp lyktorna till karossidan. Motorn var självfallet BMW:s egna och en rad andra punkter ändrades och förbättrades.
BMW Isetta kom snabbt bli långt mer populär än det italienska originalet.

Motorn var först en 250cc från deras R25 motorcykel. Den modifierades för att passa Isettan bättre tillsammans med en fyrväxlad låda. Med 12 hästkrafter var den starkare än Ison ochfick en mycket behagligare gång.  1956 ändrades reglerna för dessa fordon och nu kudne man stoppa i en starkare 300cc motor istället.
I oktober 1956 fick den en facelift med större sidorutor som dessutom var skjutbara.

BMW Isetta blev en jättesuccé bland mikrobilar, när den slutade tillverkas 1962 hade man byggt hela 161728 stycken av dom!
Och dom hade dessutom ynglat av sig lite varstans också.


 

År 1957 bildades Isetta of Great Britain och dom producerade Isetta med 300cc motorn i en nedlagd lokfabrik i Brighton.
Arrangemanget med denna lokal var lite märkligt, det fanns ingen väg dit, bara järnväg.
Så alla delar fick åka tåg dit och färdiga bilar tåg därifrån.

De brittiska Isettorna var givetvis högerstyrda och med det kom ett problem. Nu hamnade fölrare, ratt och motor på samma sida. Det löstes med en 27 kilos motvikt på vänster sida.  Dörren hängdes också på höger sida.

Ett annat problem var att den sålde dåligt. Det löste man med att gör den rent trehjulig. Då klassades den sopm motorcykel, med mycket lägre skatt och gick att köra på MC-kort. Man fortsatte dock göra den fyrhjuliga versionen för export, dessa gick i huvudsak till Kanada och Australien. De brittiska ISettorna gjordes fram till 1962.

År 1955 kom ISettan till Frankrike. Men där såg den lite annorlunda ut. Iso hade ju sålt pressverktygen till BMW så man fick göra en egen kaross.  Under skalet ändrades rätt mycket också, bland annat en subframe bak för bakaxel och motor. Man använde Isos motor i de franska Isettabilarna som kom att kallas Velam. 
Vidare kom dörren att öppnas med knapp istället för handtag. Velam kom i en rad varianter som till exempel cabriolet och en sportmodell.

Velam byggdes i Talbots nedlagda fabrik i Surenes mellan 1955 och 1958.

Nästa anhalt för den lilla Isettan kom att bli Sydamerika! 

Till Brasilien kom Isetta redan 1955, Romi i São Paolo var en maskintilverkare som tyckte Isettan kunde passa som en praktisk liten stadsbil.
Brasiliansk bilindustri var tämligen obefintlig vid den här tiden. Ford och Chevrolet hade fabriker där, men någon egen brasiliansk bil fanns inte.

Romi Isetta kom tekniskt sett bli Brasiliens första 'egna' bil.

 

Romi fick klartecken av regeringen att tillverka Isettan och den hade premiär i september 1956. Bara två månader senare kom Vemag igång med licenstillverkning av DKW, en stark konkurrent.
Man byggde ändå cirka 3000 Romi Isettas fram till 1961. De första åren med motor från ISo, från 1959 gick man över till BMW:s bättre motor.

År 1959 började den även göras i grannlandet Argentina. Där byggdes Isettan av Metalmecanica i José C. Paz utanför Buenos Aires.  Firman grundades faktiskt av en Italienare, Salvador De Carlo. 
Han hade emigrerat till Argentina redan 1943 och kom tidigt både importera och i viss mån licensbygga BMW-motorcyklar där. Därigen om khan senare över licensen dels för Isettan, den större BMW 600 och senare BMW 700. 
Här kallades Isetta kallades för De Carlo 200 och han lät även bygga en öppen sportvariant på den.
 

Mellan 1959 och 1962 gjorde De Carlo 1413 stycken Isettas i Argentina, men nu var mikrobilarna tid förbi. Där liksom i Europa hade bilköparna nu blivit såpass penningstarka att man fördrog riktiga bilar.
Men det stora dråpslaget mot hela minibilsindustrin var införandet av krocktester. Dessa små bubbelbilar var förvisso praktiska och hade haft en betydande roll i att få efterkrigstiden snabbt på hjul, men säkerhetstänket hade varit helt obefintligt.