Tänk om Vauxhall hade börjat bygga supersportbilar. Och tänk om de hade sett ut så här!
Vauxhall var kända för präktiga familjebilar, pålitliga och populära men ungefär lika sexiga och sportiga som ett ösregn.
I mitten av sextiotalet var det dags för lite uppgradering i modellprogrammet, en ny Viva var i princip färdig, en ny Cresta likaså, en ny motor var också på gång. Men idén att ta fram en avancerad sportbil kom från annat håll.
Leo Pruneau som annars arbetade i GM:s stora avancerade studio i Detroit var över i Luton för att assistera David Joners med nya Vivan. Här föddes idén om en 'image booster' för Vauxhall. Det skulle vara en riktigt häftig sportbil, och Leos chef, det vill säga Bill Mitchell, gillade ju sånt. Så trots att Vauxhalls ledning var milt sagt tveksamma så fick designstudion grönt ljus.
Ytterligare tre personer från GM:s studio i USA reste över, det var Wayne Cherry, Pat Fury och Judd Holcombe. I oktober 1965 startade arbetet för femmannagruppen att visa hur häftig en Vauxhall kunde bli.
På ett halvår hade man tagit fram inte bara en utan tre bilar, varav en fullt funktionsduglig. Den var byggd i stål, de två mockuperna i glasfiber. Det blev en enastående slimmad skapelse, bara en meter hög, slank. Den såg ut att göra 250 knutar redan när den stod still. Bilen fick namnet XVR och visades upp – och skapade stor uppståndelse – på Genevemässan 1966.
Under skalet hade man använt inte bara delar från hyllan, utan även nya detaljer som snart skulle komma på personbilarna. Motorn var en prototyp till den kommande 1,4-liters OHC-fyran. Bilen hade provkörts ute men i modest tempo. Grabbarna på motorlabbet var lite oroliga för att de skulle skotta sönder deras fina nya motor ...
Nu låter det ju lite avigt med en liten fyra i en bil som ser så vass ut, men det var aldrig meningen att Vauxhall skulle ta upp konkurrensen med Lamborghini Miura och de extremare sportbilar som började dyka upp vid den här tiden. Den var, och skulle vara, mer show än go. XVR gjorde succé på mässor och i motorpress men ingen fick provköra den. Den var körbar, nätt och jämt, nån finjustering hade man aldrig haft tid med,och motorn var fortfarande hemlig.
Sista gången XVR visades upp var på mässan i Bryssel tidigt 1967, sen fick den åka hem till Luton en sista gång – för att huggas upp! Och motorlabbet fick äntligen tillbaks sin kära experimentmotor...
En av mockuperna höggs också sönder men den tredje slapp mirakulöst undan, varför vet man inte riktigt. Den stod kvar ute på designstudions terass, lite i skymundan och återupptäcktes när Lutonfabriken avvecklades år 2000.
I mitten av sextiotalet var det dags för lite uppgradering i modellprogrammet, en ny Viva var i princip färdig, en ny Cresta likaså, en ny motor var också på gång. Men idén att ta fram en avancerad sportbil kom från annat håll.
Leo Pruneau som annars arbetade i GM:s stora avancerade studio i Detroit var över i Luton för att assistera David Joners med nya Vivan. Här föddes idén om en 'image booster' för Vauxhall. Det skulle vara en riktigt häftig sportbil, och Leos chef, det vill säga Bill Mitchell, gillade ju sånt. Så trots att Vauxhalls ledning var milt sagt tveksamma så fick designstudion grönt ljus.
Ytterligare tre personer från GM:s studio i USA reste över, det var Wayne Cherry, Pat Fury och Judd Holcombe. I oktober 1965 startade arbetet för femmannagruppen att visa hur häftig en Vauxhall kunde bli.
På ett halvår hade man tagit fram inte bara en utan tre bilar, varav en fullt funktionsduglig. Den var byggd i stål, de två mockuperna i glasfiber. Det blev en enastående slimmad skapelse, bara en meter hög, slank. Den såg ut att göra 250 knutar redan när den stod still. Bilen fick namnet XVR och visades upp – och skapade stor uppståndelse – på Genevemässan 1966.
Under skalet hade man använt inte bara delar från hyllan, utan även nya detaljer som snart skulle komma på personbilarna. Motorn var en prototyp till den kommande 1,4-liters OHC-fyran. Bilen hade provkörts ute men i modest tempo. Grabbarna på motorlabbet var lite oroliga för att de skulle skotta sönder deras fina nya motor ...
Nu låter det ju lite avigt med en liten fyra i en bil som ser så vass ut, men det var aldrig meningen att Vauxhall skulle ta upp konkurrensen med Lamborghini Miura och de extremare sportbilar som började dyka upp vid den här tiden. Den var, och skulle vara, mer show än go. XVR gjorde succé på mässor och i motorpress men ingen fick provköra den. Den var körbar, nätt och jämt, nån finjustering hade man aldrig haft tid med,och motorn var fortfarande hemlig.
Sista gången XVR visades upp var på mässan i Bryssel tidigt 1967, sen fick den åka hem till Luton en sista gång – för att huggas upp! Och motorlabbet fick äntligen tillbaks sin kära experimentmotor...
En av mockuperna höggs också sönder men den tredje slapp mirakulöst undan, varför vet man inte riktigt. Den stod kvar ute på designstudions terass, lite i skymundan och återupptäcktes när Lutonfabriken avvecklades år 2000.
Arbetet gick rekordfort, första lermodellen var klar redan i oktober 1965, här har den finslipats lite mer.
Dörrarna hade en speciell lösning, men det ser inte lätt ut att komma in i den nätt meterhöga bilen.
Den körbara bilen längst till vänster, de andra två vara bara kulisser. Tittar man noga ser man att bilen i mitten inte ens har någon ratt.
det sklijer ungefär 60 år mellan dessa två Vauxhalls.
Färgbilder är sällsynta på XVR, men inledningsvis verkar den lackats i någon mökrgrön metallic, senare blev den gråmetallic.
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.