Volvo 144 i Pyongyang, Nordkorea

Boken är påkostad. Det blå omslaget pryds av ordet Pyongyang skrivet med både koreanska tecken och latinska bokstäver i guld. Jag får bläddra försiktigt eftersom klistret som en gång band samman sidorna inte klarat de 27 år som gått sedan boken publicerades av ”Foreign Languages Publishing House” 1985. 

Jag fastnar framför en bild som föreställer en vacker vy över en bukt. En motorväg följer kustlinjen och en tall ramar effektivt in landskapet på bilden. ”The highway to Mangyongdae” lyder bildtexten – en stadsdel i Nord­koreas huvudstad Pyongyang. 

För att vara en väg i en storstad är trafiken gles, men det är inte det märkliga. Samtliga femton bilar på bilden, misstänkt symmetriskt utspridda längs vägen, är Volvo 144 av 1974 års modell. Är detta den kommunistiska versionen av The Truman Show, filmen om en man som upptäcker att han lever i en kuliss?

Nej, det finns en förklaring. 

Idag är Nordkorea inte ett land som lockar utländska investerare. Tvärtom, vår bild av den totalitära staten är att den har en befolkning på gränsen till svält samtidigt som som utvecklat kärnvapen. 

I början av 1970-talet var läget ett annat. Enligt Exportkreditnämndens bedömning 1972 var Nordkorea vid sidan av Japan det mest industrialiserade landet i Ostasien. 

Intresset för det kommunistiska landet fanns inte bara hos företrädare för extremvänstern utan även inom näringslivet som såg en ny helt obearbetad marknad öppnas. 

I den nyutgivna boken ”Ambassaden i paradiset” tecknar journalisten Lovisa Lamm bilden av hur utrikeshandeln mellan Sverige och Nordkorea tog fart under den första halvan av 1970-talet. Bland annat fick Atlas Copco, Asea och Kockums stora order. Och så Volvo som fick en beställning på 1 000 enheter av 144-modellen. 

Flera företag, däribland Volvo, valde att genom Exportkreditnämnden EKN försäkra sig mot utebliven betalning. Om Nordkorea – mot förmodan – inte skulle betala bilarna skulle EKN gå in och ta över fordran. Det skulle visa sig vara ett bra beslut.

I samband med beställningen ska Volvo ha frågat om den nya kunden inte ville ha bilar med förstärkt fjädring med tanke på standarden på vägarna i Nordkorea. En fråga som avfärdades högdraget med att vägarna i Nordkorea höll mycket hög standard, ingen särskild fjädring behövdes. 

Intresset från det svenska näringslivet var så stort att man tryckte på för att Sverige skulle öppna en ambassad i Pyongyang. Ett första steg togs i april 1973 då diplomatiska förbindelser mellan Sverige och Nordkorea upprättades. Riksdagen beslutade som första västland att erkänna Demokratiska Folkrepubliken Korea som stat. 

År 1975 hölls en stor svensk industriutställning i Pyongyang och samma år öppnade Sverige sin ambassad där. I ”Ambassaden i paradiset” berättar Volvo BM:s produktchef i Ostasien, Ian Lines, att frågorna från de nordkoreanska besökarna på utställningen inte var de väntade: ”Vad är det för material i däcken” och ”Vad är det för material i skopan”. Den mer normala frågan om priset fick han inte en enda gång. 

En dag fick de svenska industriutställarna plötsligt inte åka ut till mässområdet. Dagen därpå kunde man konstatera vad som hänt, Volvo BM:s och fler av de andra utställarnas maskiner har skruvats isär och sedan satts ihop igen på ett felaktigt sätt. Svenskarna hade utsatts för ett grovt industrispionage! 

Utställningen avslutades i februari 1975 utan att några nya kontrakt skrivits. Samtidigt började de svenska företagens fordringar på Nordkorea förfalla till betalning. Landet som bara något år tidigare setts som en enorm möjlighet visade sig nu vara bankrutt.

Den nyöppnade svenska ambassadens främsta uppgift blev skuldindrivning och EKN ströp all ny garantigivning. Men EKN hade redan försäkrat beställningar till ett värde av 680 miljoner kronor – och i den summan ingick värdet på de tusen Volvo 144:orna. Med ränta hade skulden år 2010 växt till 2,6 miljarder kronor. Pengar som aldrig kommer att betalas tillbaka. 

Jag bläddrar försiktigt vidare i boken Pyongyang från 1985. En bild på parkeringen intill ”The Potonggang Hotel” visar en fordonspark med endast fyra olika bilmodeller. Mercedes-Benz av kompaktmodellen W114/115 och efterträdaren W123 dominerar, några Volvo 144:or i typiska 1970-talsfärger saltar till blandningen och som ensam uddabil syns en Mercedes S-klass av generationen W116. 

Mercedes-Benz position som favoritmärke inom den nordkoreanska nomenklaturan är kanske inget som Volvo ska avundas. Kanske ska Volvo rentav vara glad att de bara åkte på en obetald faktura. För Mercedes fick på slutet av 1980-talet se 190-modellen kopierad och byggd i nordkoreansk version. Kopian var dock knappast lik originalet in i minsta skruv – bland annat saknades värme och luftkonditionering. Dessutom tog den slarvigt monterade karossen in stora mängder vägdamm. Mercedeskopian blev dock inte särskilt spridd, bara några prototyper ska ha byggts.

Om en ny bild togs idag vid samma hotell skulle det sannolikt inte vara så stor skillnad på bilparken. Många av Volvo 144:orna syns fortfarande på gatorna i Pyongyang, enligt uppgift ska de användas som taxi. Fjädringen verkar betänkligt nedsliten på de få bilder som finns på Volvobilarna. Vägarna utanför kulissen hade hål trots allt.