Volvo Amazon 1967: Ut ur snickeboa

Det är en decembermorgon utan hopp om dagsljus. Vi har inte mött några bilar den senaste kvarten på vägen hit från Vimmerby och lika tyst och öde är det när vi kommer fram till den angivna adressen. Allt stämmer med beskrivningen – där är den fridlysta eken som Roger bad oss vara försiktiga med, där är det gamla skolhuset, det nedgångna bostadshuset på andra sidan vägen och – skjulet. Fast vi vill gärna kalla det för snickerboa eftersom vi befinner oss i Lönneberga socken.

Där inne, bakom en skjutdörr i skamfilade brädor, ska det stå en Volvo Amazon. Den är vår. Vi har köpt den med endast några mobilbilder tagna i mörker som stöd. Vi vet inte hur länge sedan den var i trafik eftersom den har trillat ut ur registret, det trevliga registreringsnumret CCA 505 tillhör numera en Volkswagen. Vi vet inte ens vad det är för årsmodell.

Men äventyret, nyfikenheten, lockelsen att dra fram något som stått undangömt i många år gjorde att vi slog till. Vi fick tipset från Roger i Täby. För ett tiotal år sedan köpte vi en Jaguar XJ6 Serie III av honom, hans pappas gamla bil. I vår ägo fick den namnet Lady Jagga och blev ett mycket roligt projekt. Rogers fru Susanne är en av arvingarna till huset och bilen i Lönneberga, efter en avlägsen släkting. Nu är fastigheten såld och bilen ska bort.

Jag drar porten långsamt åt sidan och en bekant men ändå exotisk kaross materialiserar sig i det magra ljuset. Medan ögonen anpassar sig till mörkret längre in noterar jag att bilen har blivit utsatt för ett av de absolut sämsta försöken till skärmkantslagning som jag har sett – men också att den verkar vara komplett ner på navkapselnivå. Nycklarna saknas men förardörren är olåst och svänger upp utan motstånd. Ingen omedelbar mögeldoft slår emot mig och den gröna galonklädseln ser hel och spänstig ut. Vägmätaren har stannat på 2 095 mil. Eller är det 12 095? 22 095? Här krävs grundforskning. Amazonen står uppallad på vedträn – det känns lovande på något sätt.

Tystnaden bryts när Lars Edwardsson drar igång elkraftverket till kompressorn. Håkan Jagendal rullar in en domkraft under bakaxeln för att få ner bilen på marken. Alla inblandade är mycket noga med att inte förstöra dammlagret och vi är glada att det är uppehållsväder.

När däcken är pumpade kopplar vi en bogserlina till vår moderna Volvo och börjar prövande dra ut Amazonen. Det går oväntat lätt, ingen broms har fastnat och Amazon rullar ut som om den parkerats igår.

Nu kan vi gå runt bilen och konstaterar att höger­sidan haft närkontakt med något hårt, kanske en grindstolpe eller en garagevägg. Eftersom högerdörren inte verkar gå att stänga så kan det mycket väl ha varit detta som lett till att bilen ställdes undan för länge sedan. Utöver de illa lagade skärmkanterna bak hittar vi inga rostskador, tvärtom verkar bilen vara ovanligt sund även undertill.

Vi lyfter på huven och även här ser det oväntat bra ut. Smutsigt och ytrostigt och med spår av gnagare, javisst. Men ingen påtaglig röta.

Amazonen utvecklades kontinuerligt under hela dess långa tillverkningsperiod mellan oktober 1956 och juli 1970 och det hjälper oss när vi ska bestämma vilken årsmodell det är. Lönnebergabilen har Strombergförgasare och dubbla stående ribbor i grillen. Chassinumret sitter instansat i torpedväggen, inte på en lös bricka som på tidigare bilar. I beteckningen finns bokstaven M. Allt detta ger vid handen att årsmodellen är 1967. Kulören ljusgrön 91 fanns bara i två år, 1966 och 1967.

Trots rost, bucklor och en väldig massa smuts känns Amazonen rakryggad där den nu står i ute i friheten för första gången på mycket länge. Vi lyfter i ett batteri för att se hur mycket som fungerar men får bara igång parkeringsljusen. Gott så, det känns ändå att det finns framtidshopp – den här bilen ska inte vara omöjlig att få ut på vägarna igen!

Våra funderingar avbryts av att det plötsligt börjar snöa och vi får bråttom med att rulla in vårt ladufynd i det täckta släpet. Vi vill ju inte riskera dammlagret.