Wendax - uppkomlingen från Hamburg

Idén till detta kom genom en professor Möbius som hade ritningar och en plan klar och Dressintillverkaren i Hamburg nappade på förslaget.

Man hade lite erfarenhet med att ha byggt små trehjuliga motorcyklar. Dom hade sålts under namnet Wendax Eilrad åren före kriget - men bygga en helt ny modern bil var något annat. Professor Möbius som var chef för en ingenjörsfirma hade inte pysslat med bilar i någon utsträckning heller. Torpeder och sådant var hans tidigare gebit.

Professorns första ritning var en enkel liten roadster. För att göra det så simpelt som möjligt satte man motorn bak och lät en tvåtaktsmotor från Ilo driva bara på ena hjulet. Det tog ett halvår för Draisinenbau att bygga den.

Detta föranledde Dr Alpers att ta steget vidare till en större bil eller rättare sagt två större bilar. En lätt lastbil konstruerades 1949 kompakt byggd och med en driftsäker drivkälla. En Volkswagenmotor fram under hytten och framhjulsdrift. VW-motorerna hade man fått tag i genom ett militärt restlager och de var avsedda som reservdelsmotorer för Kübelwagens.

WL1200 var en gedigen liten laståsna i halvtonsklassen och totalt byggdes kanske något dussin av dom.  Men dess framtid stupade på att Volkswagen som nu hade kommit igång med produktion på allvar och även själva tagit fram en liten lastbil vägrade leverera motorer till en presumtiv konkurrent.

Men man satsade samtidigt på en billig enkel personbil - skulle den kunna bli en större succé istället?  Först en roadster snarlik den man hade byggt åt professor Möbius. Den hade en tvåtaktsmotor på 398cc från Ilo.  Egentligen var det en stationär motor från ett sågverk (!) och den visade sig snart fungera dåligt i en bil. Dessutom behöll man 'enhjulsdriften' vilket också var ett dåligt drag. 

 

Utveckling och tester skedde av Alpers personal på fabriken på en slags trial and error basis.  Dom hade i princip nästan kört sönder bilen när det var dags att frakta den till premiärvisningen i Hannover 1949.   Trots det kom den att imponera på folk - när den stod still vill säga. Den såg modern ut, hade rattväxel och en rätt ombonad sittbrunn.

Kvalitetsmässigt var den en katastrof. Huv och annat ramlade av, pedaler gick av och den kunde näppeligen ta sig fram på blöt asfalt med sitt slirande bakhjul. Trots allt skall man byggt och sålt 19 stycken Wendax Aero roadsters.

Detta hindrade inte dr Alpers från att fortsätta utveckla den större Wendaxbilen - namnet kom förresten av att fabriken låg på Wendenstrasse - nu med Ilos nya 750cc på 25 hästar. Det var en fyrdörrars bil som var drygt fyra meter lång och den första prototypen stod klar i mars 1950. Man lovade återförsäljare att den skulle sättas i produktion inom fyra veckor och att man redan hade order på dom från utlandet. 
På papperet såg det inte dåligt ut. En 25 hästars motor, framhjulsdrift och hydrauliska bromsar från ATE runtom. Låt vara att karossen var plåt på en trästomme - men man hade en rymligare bil än Volkswagen för ungefär samma pris.

 

Blev den bättre än sin föregångare då?  nej tvärtom.
Det var två egentligen rätt usla bilar man visade upp på bilmässan i Bryssel. Och det visste man om - vid provkörningar skakade bilen nästan sönder vid 60km/h!  Så på mässan lät man inte folk granska dom för nära - eller provsitta med förevändning att man glömt nycklarna... 

Efteråt konstruerade man om chassit för att husera en 1200cc motor från Ford Taunus - men oklart om några sådana byggdes.  Då bara en enda Wendax finns bevarad av de cirka 70 stycken som lär ha gjorts. Man drog dessutom på sig en stämning från ett tandkrämsföretag - dom hette Blendax och  ansåg man efterapat deras goda namn.

Intressant nog hittade tre bilar till Sverige men dess öden är okända.   Troligen blev dom lika kortlivade här som där.

Dr Alpers Draisinenbau kom aldrig mer ge sig in i bilbranschen igen  och fortsatte istället med att bygga rälsbussar. Det gjorde man såpass bra att all extra personal - över hundra man hade tagit in för bilproduktionen - kunde hållas i arbete.  Vid den här tiden hade  man börjat få snurr på tyska järnvägarna igen  och Wendax vagnar  och rälsbussar behövdes där.