Mellan stolarna ligger ett anteckningsblock med en enda anteckning: NSU Ro80. Märkligt, hinner jag tänka innan jag drar mig till minnes att det här är Klassikerkillarnas bil och de har inte många skruvar åtdragna.
Så jag gungar ut ur parkeringsfickan. Eller snarare, står och gasar utan att någonting händer tills jag släpper upp kopplingen några meter till och den börjar greppa. Aha!
Snömodden forceras med fransk finess och gasvätskegung. Det känns som att köra syltburk; glasytorna är stora och instrumenpanelen tar slut i knähöjd. Där sitter också ratten, långt fram och långt nere.
Att försöka köra tio-i-tre är meningslöst, enda sättet är med vänster tumme dikt an mot den enda rattekern. Motorn råmar och det knäpper och knakar från alla plastpaneler.
Tiden har gnagt hårt på den stackars bilen, men den franska själen sitter alltjämt djupt i plåten. Upplevelsen bakom ratten påminner om någonting, men jag kan inte sätta fingret på vad.
Tills det trillar fram ur någon gammal minnesbank som tiden glömt - det känns precis som det gjorde i min mors gamla Peugeot 205 XR.
Allt från den taktila känslan i plastratten och den lite sladdriga spaken, till motorns svar på gaspådrag och chassits förmåga att förhandla med underlaget.
Till och med doften av Wunderbaum är den samma, en otäck sort som skulle föreställa nybilsdoft. Snarare handlar det om en sötaktig likdoft som borde stannat i Wunderbaumfabrikens vitaminlaboratorium.
Vad som inte påminner om pensionärs-Peugeoten är bromsarna. Pedalen må se ut som en vanlig - och vara konstruerad som en sådan - men den känns som en riktig Citroënsvamp. En dutt betyder tvärbroms, en dutt till kavlar dubbarna ur däcken. Precis som det ska vara alltså.
Härligt när karaktären dröjer sig kvar ända in i modern tid. Gott om plats finns det också - man kanske skulle försöka byta till sig Cittran lagom till min fru ska nedkomma om några veckor?
Relaterade bildspel
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.