Att sälja en lastbil

Det blev en kort sejour med Ford F100 från 1966. Eller FunHundred som de säger overthere. Konstigt, för aldrig har jag fraktat saker så effektivt och med sådan stil.
Men trots nybytt motor – en sexa igen förstås – tröttnade jag när de ökentorra däcken började explodera ett efter ett och alltid långt hemifrån. Tusenlapparna sprätte iväg som dyngan från en gödselspridare. Det blev säljläge – jag hade faktiskt inte tid med ständiga småproblem. Jag bygger ju garage för tusan hakar.

En liten salulapp i rutan väckte uppmärksamhet och hetast var Mats Svensson från Linköping. På semesterns sista skälvande vecka kom han och jag började ångra tilltaget. Forden själv kände visst också av den negativa stämningen i luften. Den gjorde uppror. Motorn började spotta och leva om och Mats som inte var van vid den småtröga styrningen gjorde nästan en donut när han svängde ut på huvudvägen. Sedan fortsatte vi framåt i god fart. Över båda väghalvorna. Mats försökte envist övertyga mig om att bilen kändes slingrig. Jag trodde honom inte.

Till slut stannade vi och det blev prutdags. Mats tog i rejält och skyllde på den skruttiga motorn och plötsligt stod jag där, som knappt kan kalla mig mopedmekaniker, dissekerandes en jättestor och invecklad förgasare på väg att falla i småbitar. Mats såg kunnigt på medan jag först fumlade bort apparaten, mekade lite, och sedan lyckades med att få den på plats igen. Vi hade hittat felet och det var fördel Wulff igen.

Mats som med stil ville frakta sin sidvagnsmotorcykel för veteranracing mätte en sista gång på flaket sedan slog han till.
Jag hörde dem länge. Mats och Forden. Det small som under älgjakten och hela bilen ryckte hysteriskt. Men Mats bet ihop och skakade de 15 milen hem, han skulle snart börja arbetet. Någon dag senare fick jag ett sms från honom där han beskrev sin vidriga hemresa och att det sista som hänt var att ljuddämparen sprängts i småsmulor på garageinfarten. Plötsligt kändes allt jättejobbigt även för mig. Den genomtrevlige och godlynte Mats hade ovetande gläntat på locket till Pandoras ask. Det gick några dagar med usel nattsömn tills en tröstande och till synes helt opåverkad Mats ringer upp: 
”Jag har hittat felet. Det var glapp i tändningslåset så tändspolen fick knappt nån ström!”

Tändningslåset alltså. Det enda som förra ägaren åtgärdat på Forden. Hämtat från en gammal Buick. Inte undra på att Fordstackarn spottande försökte bli av med det som höll på att kväva den.
 

Stefan Wulff