Glädjen över att ha en billig, aningen luggsliten och väldigt ljusblå Alfa 156 har blivit större än väntat. Jag som tidigare alltid jagat lågmilare och enägare finner ett oväntat nöje i att åka runt i en bil som närmar sig 20 000 mil och vars ägarlängd är tvåsiffrig.
Smårostiga trösklar, gnisslande bakbromsar och vandrande tempmätare är inget som bekommer mig eftersom insatsen var så låg och ambitionsnivån endast varit att bilen ska klara mitt transportbehov över vintern. Ska man bevara en Alfa 156 finns det betydligt bättre exemplar att satsa på.
Och eftersom trösklarna vid ett försök till snabbreparation visade sig vara rostigare än jag trott var jag helt inställd på att bilen inte skulle klara besiktningen utan svetshjälp. Och det tänkte jag inte kosta på.
Därför bokade jag en tid så nära sista månadsskiftet som möjligt för att få ut mesta möjliga tid av bilen. Den begränsade framtiden bidrog ytterligare till min känsla av carefree motoring.
Men när besiktningsdagen väl kom renderade rosthålen inte mer än ett ”bra att veta” och övriga värden var på topp. Alfan hade fått ett helt år till!
Nu har plötsligt min inställning till bilen börjat förändras. Jag håller just på att montera en blå läderinredning som jag köpt billigt. Och de småfel som jag tidigare högaktningsfullt struntat i stör mig i allt högre grad. Funderingar på rostlagning dyker upp mer frekvent och jag har köpt två färgburkar i originalfärgen Azzuro Achille.
Åh, nej – jag har dragit på mig en entusiastbil till!
Ser inte innertaket plötsligt lite grått ut? Det borde man kunna demontera och färga i tvättmaskinen. En eftermiddags jobb, typ.
Ägare: Carl Legelius, chefredaktör
Ursprunglig plan: Köp, kör, glöm.
Ny plan: Montera läderinredning.
Oplanerat: Allt djupare känslor för rostburken.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.