Döda poeters sällskap

Den senaste kontrollräkningen visade att jag har totalt tolv bilar, vilket av många anses helt vansinnigt. Andra bilsamlare reagerar inte på antalet utan på att det är tolv olika bilmärken jag har, de flesta dessutom utdöda.

Att koncentrera på ett märke har jag en gång provat med Rover. Även om jag då tyckte att det var stora skillnader mellan modellerna P2, P4, P5, P6 och SD1 blev det ändå i längden ganska enahanda.

Att jag har så många utdöda märken beror på min faiblesse för engelska biltillverkare som ju i de flesta fall försvunnit. Men ett av dessa nedlagda märken är tyskt, en Wanderer. Vad hette den, sa du? Ja, det är den vanligaste reaktionen.

Wanderer föll offer för andra världskriget och Tysklands delning. Det var en av Auto Unions fyra ringar, de som i dag endast är symbol för Audi. Till Auto Union hörde också den Mercedes överlägsna lyxbilen Horch och ekonomibilen DKW.

Min Wanderer heter W24 och är från 1939. Den konkurrerade med Mercedes 170 V som också hade en fyrcylindrig sidventilmotor men bara på 37 hk mot hela 42 hk hos Wanderer. Ingen av dem var något fartåk men båda var solida bilar. Wanderers formgivning var USA-inspirerad med tydliga drag av Ford 1936, något som väckte de styrandes ogillande i det dåtida Tyskland.

Hur kom det sig att jag ville ha en Wanderer? Inte bara för att det är roligt med ett nytt märke utan för att jag tyckte det skulle vara intressant med en tysk 30-talare att komplettera mina tre bilar från samma epok som kommer från England, Frankrike respektive USA. De nationella skillnaderna i bilbyggandet var ju då stora.

Men någon Wanderer blev aldrig till salu så istället köpte jag till slut en Hanomag Rekord 1937 och något mer ärkepräktigt tyskt är svårt att hitta. Givetvis blev tre veckor senare denna Wanderer till salu och då bara måste jag ha den också.

Dess förste ägare hade köpt den hos Philipsons i Uppsala och betalat lika mycket som för den mycket större Dodge. Det var veckan före andra världskrigets utbrott så det blev inte mycket kört förrän 1946 då den åter kom ut på vägarna.

Redan 1967 blev den samlarbil och en lättare renovering hade gjorts på 1980-talet. Den hade stått ganska länge när jag köpte den så jag fick göra en mekanisk översyn.

Delar hittade jag hos en liten firma i Bayern som inte kan ha det särskilt stressigt för det finns ganska få bilar kvar av märket Wanderer.

Min Wanderer är mycket trevlig att köra. Den ligger stabilt på vägen och så har den ett sådant där harmoniskt varvtalsområde där ljudnivån sjunker. Det inträffar runt 90 km/h på fyran.

Accelerationen är måttlig trots vad som lovades i en annons från 1938 : "- Ni lägger in "trean" och skjuter förbi alla andra vagnar i ett motlut och Ni har våldsam extrakraft i utgången av en kurva... Har Ni en gång prövat accelerationsväxeln blir Ni aldrig belåten med en vagn utan den" .

Hur trevlig Wanderern än är börjar även jag känna att det kanske är lite vansinne att ha tolv bilar. Snart kommer nog den gröne att få vandra vidare till någon ny ägare.