Efter den oväntade påfyllningen av Saabflottan med en Saab 95 1965 har min bilförträngning nått nya höjder. Det är inte fullt så illa som när jag som 25-åring ägde nio kärror, men nuvarande mängd är nog så alarmerande.
Jag har en Saab 95 husbil som måste tas om hand. Den ska tapetseras. Värsta sjögräsrullen har dykt upp genom min gammeltapetsamlande kamrat Po Tidholm. Struktur och kulör – mild barnbeck – överensstämmer kusligt väl med originalet från 1965. Diverse snickeriarbeten i bodelen hänger också över mig. Vad gäller ett antal frågor av mekanisk natur är jag helt lugn, där stödjer jag mig tungt på Anders Johannesson, auktoriserad Saabhusbilsmekaniker.
Knappt omnämnd i denna spalt är min Saab 93 1959. Kort kan sägas att jag köpte den som brådmogen 15-åring och att jag vid det här laget finslipat planerna och samlat ”rätt” sorts delar i snart 30 år. Sjukt. Riktigt sjukt.
Den kyligt ljusblå 96:an från 1962 är en annan fröken som borde gullas med. Står i centrallager 2 i Östergötland i väntan på vad.
Så 92:an från 1955. Den dunderrenoverade som rullat alldeles för lite för att må riktigt bra. Bromsarna drar snett, kopplingen slirar och åksommar varvas med koksommar.
Termosifonprincipen är oslagbar så länge den får verka i naturen. Den maroonröda ”råkade” under hösten stå lite för länge parkerad i vår lyxiga fotostudio söder om Stockholm, så pass länge att jag fick onda ögon av kolleger i korridoren. Det krävdes ett beslut.
Julle! Juu-leee!
Tyvärr hann det bli panikvinter innan Saaben stuvades längst bak på en biltransport för vidare färd till Klassikers übermekaniker i Östersund. Göra-listan i handsfacklådan var fulltecknad. Högst upp stod ordet vattenpump.
Den gnutta strävhet lamellerna kunde uppvisa i Örby var omsorgsfullt bortpolerad i Ås, dit bilen anlände ett magpirrigt dygn senare. Aningen medtagen och in i märgen djupfryst. Jag vill inte veta hur många gånger den körts av och på längs rutten.
Sipprade inte ett välkomnande mysvarmt ljus ut genom springorna i garageporten? Hördes det inte lite stillsam musik? Nej. Julles garage var nedsläckt, låst och till längd och bredd blockerat av en Volvo med världsunik lucka över tanklocket.
Ägare: Claes Johansson, redaktionssekreterare
Släpar efter: Allt. Som vanligt.
Drar iväg: Min barndoms Märklin-anläggning. Till Julle. Jag vet att han har en svag punkt där och mängden räls hoppas jag motsvarar åtskilliga garagetimmar.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.