Djungelvrål från lekplatsen

April är den månad då vintertrötthet övergår i vårdepression. Jag vet inte hur det är med er. Men min kropp har ett autonomt försvarssystem som börjar med ett kli i ljumskarna för att långsamt övergå i ett lågtonigt brus i den del av hjärnan – alltså hela – som har med bilar att göra. En massa interna överläggningar uppstår, om behov som inte finns.

Bara en enda gång har jag med framgång överlistat systemet. Knepet var att tvinga sig att köpa bil på hösten istället, för det är det det handlar om. Den gången skedde vårrustningen i skydd av vintermörkret och jag hade bara att backa ut i vårsol, fri från nervslitningar.

Tanken med den Saab 95 1965 jag köpte runt jul anslöt fullt ut till detta upplägg. Men 1900-talet var något annat. Numera ges aldrig annat än minutlånga slottider mellan hushåll, barn och bygg. Redan i mars kom symtomen. Och att det var allvar den här gången förstod jag när rösterna i huvudet sade åt mig att vårköpa en Volvo 245. Jag kom så långt som till flåsiga telefonsamtal innan jag besinnade mig.

Det som trots allt drev tankarna på flykten var livsjuicen i den gamla Saaben, parkerad allra djupast ned i förlagets underjordiska garage.

Saaben var en avstött före detta interaktiv attraktion på Tekniska museets barnavdelning. Jag köpte den död i en snödriva på museets bakgård och den var påtagligt trött efter ett plågsamt år som lekplattform för små, gåpåiga stockholmare. Men lågan fanns där och när jag väl slangat i rätt mängd oljeblandad bensin hoppade den igång som inget.

Rökplymen svepte in övervakningskamerorna under en så lång tidsrymd att till och med en illa organiserad rånarliga skulle haft alla möjligheter att länsa lokalen på allt vad spruckna tvätthinkar och avlagda Pandadelar heter. Från och med nu blev detta en kär ritual varje morgon. En lätt touch på startnyckeln bara och oxveckorna blev en aning mer uthärdliga. Men mycket till renovering var det inte.

Saabvännerna kom till snar undsättning. Bilens tidigare ägare, Yngve Ekberg, matade på med gångbara delar som saknades eller var dåliga: knappar, stötfångarböjar och annat. Henric Tungström och Jonas Leklem i Östersund var inte sämre. Ratt, rattstång, luftburk, askkopp, tutmoj, stolsklädsel och ännu fler reglage.

John Jonasson kom med faderliga råd och det var också han som talade allvar med rattväxeln. Jag hade diagnosticerat den som helt ledbruten, men med lite osaabisk bryskhet gick samtliga växlar faktiskt att få på plats. Upptäckten resulterade i säkert fyra mil inomhus.

Turen hem var odramatisk, men gav tonårsvibbar. Fler än två cylindrar var aldrig inblandade i arbetet och på sin höjd någon enstaka trumbroms. Huven gick inte att stänga och väl hemma på garageuppfarten var jag tvungen att slå en akut forsk på muttern i ratten.

Glappet var oroväckande. Rattstackaren var så vårdslöst hanterad av korviga  små barnahänder att centrummuttern med lätthet kunde gängas upp av den klenaste av mina sjuåringar!

Efter såpaskurning och tråckling kunde en propert älgfärgad klädselpåse monteras på förarstolen. Det tog åtta minuter. Perfekt mellan middagsdisk och läxhjälp.

Mina uttalade snålambitioner kom på skam när jag förstod att en uppsättning hjulcylindrar och bromsslangar faktiskt inte kostade mer än 1 800 kr på VX Engineering i Torpshammar. Jag äger inte ett honingsverktyg och det är högst osäkert om jag ens skulle gått i land med operationen.

Andra bryderier bättre anpassade för min läggning  var de färgkoder som krävdes för korrekt färgsättning av ratt och rattstång. Efter stimulerande diskussioner på Saabklubbens nätforum formades en handlingsplan som också omfattade ommålning av fästena till solskydden, som jag fått av Henric. Ungj*v*l*rna hade förstås massak­rerat originalen.

Den rullar alltså hjälpligt och solskydden går absolut att rädda. Jag tror jag börjar där någonstans, framåt sommaren. Denna ångesthärd till årstid.