Farväl, GråSten!

Mitt i morgonkaffet varnar radion för eventuellt snökaos. GråSten står och huttrar utanför köksfönstret. Det ser kallt ut men är än så länge snöfritt.
Vi har en lång resa framför oss idag. GråStens tid som redaktionens allmänna utryckningsfordon är över. Ny målsman väntar i Kolbäck mer än tio mil bort och på något sätt har fri hemleverans förhandlats in i affären.
”Vinterväglag? Ingen fara, veteranbilar är undantagna kravet på vinterdäck, så åk du bara”, sa redaktör Carl Legelius.

Han mumlade också något om att det inte finns någon värme i bilen – men kan det verkligen stämma?
Projekt GråSten inleddes för knappt ett år sedan med fyndet av en mycket obesiktigad Morris Minor 1957.
Bilen stod i en lada i Ulricehamn och hade inte rullat på 30 år. Skicket var risigt, men som Klassikers Claes Johansson uttryckte saken: ”… rakryggat risigt. Det borde räcka med lite … här och lite … där.”
Redaktionen gav sig själva en utmaning: Skulle det gå att på tre dagar ruska liv i det engelska stengodset och göra bilen besiktningsbar – utan att rubba känslan av insomnad bruksbil?

Verktygsboden i Borås bistod med sin utställningslokal med komplett verkstadsutrustning samt ett gäng goa gubbar. Klassikers mekexpert Julle bistod med know-how.
Med gemensamma krafter väcktes GråSten ur sin Törnrosasömn. I princip allt mekaniskt byttes eller renoverades på tre dagar och i maj 2011 kunde bilen för första gången på 30 år besiktigas med någorlunda blankt papper.
En långresa längs Västkusten utföll till belåtenhet och sedan dess har GråSten fått rulla flera hundra mil i redaktionens tjänst.

Svenskt snusförnuft stipulerar någonstans att en renoverad bil måste kunna säljas för samma pengar som investerats för att göra en renovering försvarbar. Det har inte hindrat redaktionen att glatt plöja ner nästan 25 000 kronor bara i nya delar till GråSten. Till det ska inköpspriset på 10 000 kronor räknas.
Då borde bilen vara värd 35 000 kronor, eller hur? Knappast. 15 000 kronor är efter en marknadskoll närmare sanningen och det är också så mycket Göran Sjöström är villig att betala. Projektet har alltså gått 20 000 kronor back. Gulp! Men då borde väl bilen vara mekaniskt perfekt också – eller?

Med full choke startar GråSten och kvarteret osar snart av oförbrända kolväten. En ”äldre dam” glor bakom sin gardin och ett förbipasserande par undrar oroligt om det är något som brinner under bilen.
Jag koncentrerar mig på att försöka se normal ut när jag skrapar rutan – på insidan. I ett ögonblick av gudomlig insikt finner jag också värmekranen – ergonomiskt placerad på topplocket. Värme strömmar snart ut någonstans under instrumentpanelen, inte mycket, men ändå.

Ute i trafiken märker jag snart att motortemperaturen sjunker drastiskt med tilltagande fartvind vilket får till följd att värmepaketet knappt avger någon värme. Då dörrlisterna är av den välventilerade sorten är det snart åter istid i kupén.
Sedan upptäcker jag att hjulen med sommardäck är uselt balanserade. I 80 knutar slår ratten hysteriskt fram och tillbaka på ett sätt som visserligen främjar blodcirkulationen, men blir otroligt jobbigt i längden.
En trevligare marschfart ligger runt 100 knutar där vibrationerna upphör. Visserligen gör det att temperaturen i kupén sjunker ytterligare, men i gengäld får man värmande adrenalinkickar så fort minsta isfläck uppenbarar sig.

Några mil från Kolbäck avtar känseln i kroppen tillräckligt för att upplevelsen ska kunna avnjutas på allvar. Mälardalslandskapet är nysnöat och vackert på gränsen till bländande. Jag föreställer mig hur det skulle se ut sommartid, i mer måttligt tempo, med mer välbalanserade hjul och på krokigare vägar.
I Kolbäck väntar Göran Sjöström, djursjukvårdare och passionerad veteranbilsentusiast. Hans granne sneddar över gräsmattan och är först med att kommentera nyförvärvet:
– Göran! Ska du börja köra folkrace?
Vi flyr hädaren in i värmen där Göran bjuder på lussebulle och kaffe. GråSten är Görans födelsedagspresent till frugan:
– Min svåger gav sin fru en Mustang, säger Göran. Så jag måste väl balansera ut det på nåt sätt.
Sedan tidigare äger Göran en Volvo PV i ungefär samma skick som Gråsten. Planerna för nytillskottet är att bromsa upp förfallet ytterligare till en hastighet där jordens undergång inträffar före bilens. Sedan ska mekaniken honas ut så den fungerar ordentligt. Bland annat står konvertering till hydrauliska stötdämpare på menyn.
Vi kommer att sakna vår tappra GråSten men det känns som om Göran är helt rätt ägare.

 

text Jon Remmers
Foto Daniel Östlund

Se renoveringen på www.klassiker.nu/video