Laga efter läge

När jag köpte min Austin Cooper var den 17 år gammal. Det är en farlig ålder för bilar. Den har hunnit bli gammal och dålig men är fortfarande inte betraktad som en klassiker och därmed inte värd att repareras så korrekt som möjligt. Ändå var förstås min Cooper i stort behov av rostlagning och utan pengar och kunskap blev det fel personer som gjorde jobbet på fel sätt.

För två år sedan tvingades jag inse att golvet behövde bytas och jag kontaktade då en välrenommerad plåtslagare. Men när han såg hur dåligt lagad bilen var sa han att det enda vettiga var en helrenovering – och en sådan ville inte han utföra.

Helt ofrivilligt uppstod i somras läget då det var dags att göra en hel karossrenovering. Som jag berättade i Klassiker nr 10/10 ledde en liten plåtskada till att hela karossen nu ska lackeras.

Läget mot när den lackerades om förra gången 1984 är mycket annorlunda. Som bilintresserad tolvåring hade jag ingen aning om att skarvarna i karossen skulle synas i fronten och nedanför vindrutan. Att kanten mellan den röda karossen och det svarta taket hamnade fel hade vi inte heller den blekaste om, och att ha två svarta plastantenner på bakstammen var nog, är jag rädd, tufft.

Men nu har min Austin Cooper definitivt gjort hela resan från halvgammal bil till superklassiker och därför ska nu allt se korrekt ut.

Jag har i alla år skämts för hur eländigt motorutrymmet såg ut med enorma karossglipor mellan motorhuv och skärmar och innerskärmar lika släta som återanvänd aluminiumfolie.

Eftersom den främre hjälpramen måste bytas då den visade sig vara fullständigt skev så åkte motorn ur. Minispecialisten Jana i Bålsta som gjorde jobbet kunde inte låta bli att samtidigt snygga till motorn lite och när nu den var ur så kunde inte heller Mikael Simlin som gör lackjobbet hålla fingrarna i styr så nu blev även hela motorutrymmet omlackerat.

Trots att det är långt till våren så börjar jag ändå bli rastlös i väntan på att få se hur det färdiga resultatet ska bli!