Min klassiker - Bakgrunden

En sommar spenderades med  en Buick Electra -76 som bruksbil medans  jag renoverade min gamla trotjänare, en Valiant från 1968 som vinterbil. Hade snabbt insett att jättebuicken inte skulle fungera i kallare månader då den förutom sin storlek hade fått 455”-motorn utsatt för raggartrim. Den var svårstartad och gav betydande input i Bahreins BNP för att fatta det kort.

 

Raggartrim steg 1: Slit bort choken
Raggartrim steg 2: Slit väck synliga vacuumslangar
Raggartrim steg 3: Sätt i vassaste kammen, med största förgasaren och i övrigt det största av allt du hittar i Hansen racing katalogen..

.

Buick bort, Lill-Plyman i trafik igen, ett litet tag tills den fick problem med växellådan, den slutade en dag att växla upp till trean, och med 3,91:1 i bakvagnen blev det ungefär som att köra epa-traktor

 

Bilkris igen, nu fick vintern åkas i en lånad Chrysler 300 cab från 1965, och det var i den här vevan jag kom i kontakt med en gammal bekant som berättade att han hade en Plymouth Gran Fury som skulle säljas...

Tänkte inte så mycket mer på det då, hade faktiskt en väldigt dimmig aning gom vad en Gran Fury var för något eller hur den såg ut. Kikade i böckerna hemma och tyckte väl nja, den var väl en ganska intetsägande stor klumpig bil... 

 

Men så kom våren, och bilbeståndet bestod av en stendöd Chevrolet Caprice, en tvåväxlad Valiant och en återlämnad Chrysler, Kris med hjul igen alltså, det primära var egentligen en Caprice igen, för jag behövde egentligen en stor kombi.  Men det fanns ingen sådan att uppbringa som motsvarade det skick jag ville ha, så jag ringde upp killen med Gran Furyn igen på ren chansning.

-Hej, du den där Gran Furyn du snackade om vintras?

 -Aaaaaa...   (jämt tonfall)
-Har du kvar den?
-Aaaaaa...       (uppgivet, fallande tonfall)
-Vad skall du ha för den?
-Ge ett bud...   (diminuendo)

 

 

Köpet

Ägaren behövde få loss garageplats, och ett par månaders velande med däcksparkare var han intresserad av snabb affär, jag gav honom det.
Fast på ett sätt var han inte så pigg egentligen på att skiljas från den, den hade dock inte körts på tre år, och när jag frågade mer om skick och sånt tyckte han den var vissen, kassa dörrar, måste byta plåt, lackas, det är sprucken inredning och lite hål här å där, dåliga däck med mera ,måste göra i ordning det å det..

Nåja, jag åkte och tittade på den i allafall , och konstaterade fort att att bilen var i långt mycket bättre skick  är vad säljaren uppgav vilket är väldigt ovanligt i sammanhanget.  Utseendemässigt så är den ingen bil som man blivit exalterad över, slätstruken i det ganska typiskt pråmaktiga amerikanska sjuttiotalets form, med vinyltak som pricken över i givetvis.  Miltalet fick min uppmärksamhet, när jag ser låga mil tar skeptikern vid, och jag gjorde en extra noggrann kontroll av en del punkter som jag vet om kan avslöja fuffens, men något sådant fanns helt enkelt inte att finna, så 4600 mil verkade alltså ärliga, otroligt.

Så skicket fällde avgörandet, och ett vinyltak, denna skulle jag ha!
Kohandeln kan börja, och jag går ut med ett skambud, som jag skäms över än idag, med baktanke att han säger sitt pris så möts vi halvvägs och alla är nöjda. Till min häpnad accepterar han skambudet rakt av! Deal, bilen lirkades ut ur garaget och gjordes i ordning, pengar bytte innehavare, kvitto och papper, snabb affär blev det som sagt, språkades vi på söndagen, och jag åkte hem med bilen på tisdag.

 

Hemfärd.
Det hade blivit sen kväll, och den som känner till Jonseredsvägen mellan Jonsered och Landvetter vet nog att den bör undvikas ens i dagsljus, då potthålen är djupa som LKAB:s dagbrott, och dessutom smal som  Twiggys midjemått där den ringlar sig fram genom en mörk granskog. Inga vidare förhållanden för att köra en totalt obekant bil, som dessutom inte varit utomhus på tre år och med tvivelaktiga däck.  Men det gick bra, utan överraskningar och en tankning på Shell innan sista etappen hem, mer tankningar skulle komma i snabbare takt än anat...