Oväntade känslor i 240

Att jag blev med Volvo 240 GL 1987 i våras var helt oöverlagt. Klassikers mekexpert Julle Olofsson hade fått tips om den röda sömntutan som stått i ett garage sedan millennieskiftet. Nu skulle den bort och mätarställningen på 8200 mil och löftet om nyskick på det mesta gjorde att jag slog till på telefon.

Det har jag inte ångrat. Efter att Julle väckt bilen till liv med nya vätskor, servicedetaljer och kamrem (se Klassiker 6/2011) går den som en ny bil. Ja, som en ny 240 då.

Till alla som frågat har jag sagt att det här med Volvo är en tillfällig grej för mig, en kort tillbakablick bara. Men när hösten nu infunnit sig, den tidpunkt då jag bedyrat att våra vägar skulle skiljas, måste jag erkänna att HJU954 fått en större plats i mitt hjärta än jag någonsin trodde.

Den har visat sig vara en trygg kompis som alltid ställer upp, trots det fina skicket har jag inte varit rädd för att använda Volvon till att dra släp med, lasta byggmaterial i eller köra långa sträckor med. Det har gjort att jag kunnat använda bilen i vardagen på ett sätt som jag drar mig för att göra med mina två latinska vagnar, Alfan och Citroënen.

Att jag snubblat över tillbehör och delar till löjliga priser har ytterligare bidragit till glädjen – det verkar som om alla har gamla Volvodelar liggande. På en bakluckeloppis fann jag två skokartonger med roliga småprylar. På en annan loppis hittade jag ett kylarskydd för en femma och av kompisen Johan fick jag en dekorramp i originalkartong. Roligast var varvräknaren och klockan för en hundring på Falumarknaden. Att grejerna dessutom gick att montera med samma självklarhet som legobitar gör inte saken sämre.

Jag har heller aldrig haft en bil som så många velat köpa av mig – och kanske är det just därför jag står här med Volvon trots att höstlöven börjat falla. Jag har visserligen kontaktat de mest idoga spekulanterna från i somras men de tyckte att mitt lägstapris är lite i överkant. Och visst, under sommaren har min uppfattning om hur mycket en riktigt fin 240 är värd reviderats åtskilliga gånger. Uppåt. Dessutom har jag insett hur otroligt få i detta skick som finns kvar. Så istället för att annonsera ut Volvon, slängde jag ut en blänkare på min Alfa. Som tur var köpte ingen den heller.

Carl Legelius