Reservdelsbilen rullar vidare

Det var min sambo som kom dragandes med Saabar. Själv är jag ju en tuff kille så jag försökte stå emot i början.

Hon skulle prompt ha en V4, en sån som hennes morfar hade efter den ljusblå tvåtaktarn. Att få henne engagerad i veteranbilshobbyn vore ju strategiskt smart, så en Savannbeige 96 -71 inhandlades. Intalade mig att detta med Saab var något temporärt som hon kunde tillfriskna från.

När vi svetsat upp den ökenfärgade tillsammans så hade jag av rena farten köpt en reservdelsdonator också. Bara för att få delar givetvis. En sliten Veronagrön 95 från -73 som var på väg till pressen. Denna blev besiktad mest för att se om det gick. Vi var i husrenoveringstagen så den gröne fick ny olja, stora takräcket och dragkrok.

Gick riktigt bra tills jag hade en uppgörelse med en modern bil. Jag skulle minsann visa att gamla Saabar har DNA från rally. Ja, det var omoget och lite för hoppfullt. Den skar på balans­axellagren. Motorn togs ur och den gapande karossen rullades ut i trädgården.

Därefter följde en otursförföljd tid när tre olika motorer satt i bilen. Originalmotorn dessutom två gånger. Saabklubben bistod med goda råd vilket kändes som en trygghet. En donator inhandlades till reservdelsbilen och nu har den gått strålande i flera år.

Faktiskt har den varit min enda bruksbil i sammanlagt sex år. Bilen som köptes för tolvhundra spänn får slita till vardags men får också svets, puts och service. Den äldre fronten hittade jag på en frontsmälld bil, men den kunde knackas ut.

Framskärmarna har suttit på tre andra Saabar före denna. Sambon kom senare över just sin morfars gamla bil så nu har vi tre av dessa lustiga små farkoster i hemmet. Börjar bli svårt att låtsas vara ointresserad!

Den största överraskningen var inte att en V4 är lättskruvad. Det hade jag förstått. Nej, det som förvånar mig är Sverige självt. Jag har kört Anglior, Cortinor och Amazoner, och det är lätt att få vänner. Men Saaben sitter ändå i folksjälen på ett sätt som bara en älskad underdog kan göra.

Folk ler, pekar och vill lyssna på motorn. Unga killar med keps kollar och pratar om extrasätet längst bak, till och med fjortistjejer har tjattrat förtjust runt bilen. Besiktningsmän pratar om ”pärlan” när jag kommer in med den fläckiga som ingen annan ville ta sig an. Jag fattar ingenting.

I våras stod en äldre dam och smekte min fläckiga flygel när jag kom med matkassen: ”Är detta Veronagrön” sade hon med skälvande röst. Svenskar kan vara ett varmt folk.