Sommar utan Tatra

Det handlade i all enkelhet om att zappa sig själv över från ett
årtusende till ett annat. Att hitta något tryggt, milleniesäkrat, gärna
futuristiskt nu när världen typ skulle gå under.



Minns ni? Bankväsendet på randen av totalhaveri. Missilerna som skulle
räkna ner när ettor och nollor löpte amok och väckarklockorna som inte
skulle ringa dagen efter den gigantiska festen. Inte ens vetskapen om
att världens datagenier mot en rundlig timpenning flippat upp sina
pizzakartonger och vid 12-slaget blekt stirrade in i sin skärmar
skänkte någon större trygghet.



Därför parkerade jag min Tatra 603 1962 på gården den sista dagen 1999
med sann förvissning om att den skulle starta igen morgonen därpå. Det
gjorde den inte.



När jag nu i efterhand summerar körjournalen finner jag att Tatran på
drygt ett år hann tillryggalägga 714,6 mil. Mina bästa mil.



I ärlighetens namn delade jag den med fina kamrater på den tiden vi
gjorde en tidning som hette Retro. Tatran var någon slags
redaktionsbil, men allt som oftast fann jag mig själv sittande bakom
ratten på väg mot något jätteviktigt uppdrag.



Klart jag ville sitta där. Ingen bil i världshistorien kan mäta sig med
denna skapelse. Jag räknar nu långsamt upp: luftkyld V8. Där bak.
Pendelaxlar. Rymddesign.



Till det kan läggas storpolitik, dunkla avsikter och inte minst en
sorts körglädje jag aldrig funnit i någon annan bil. Det gick helt
enkelt inte att vänja sig vid dess uppenbarelse, nackhåren reste sig
varje gång man såg bilen. Man körde. Om det så bara rörde sig om en
snabbis ner till glasiglon eller då man på otrötta ben klev ut efter en
njutningsfull 50-milare.



Det var bara några små detaljer denna endorfin-cocktail fick mig att
förtränga. Till exempel att bilen mer eller mindre var avrostad. Och
att lacken flagade som när näver krullar sig på en fnastorr björk.
Motorn sölade olja och vid bromsning var det snedseglats.



Bortsett från att vi sprängde en remskiva gick den som ett urverk, ändå
var året med Tatran på nåder. Det var lånad tid. Helt i samklang med
den publikation vi framställde.



Det futuristiska årtusendet rullade på, men inte Tatran. Den bedömdes
omöjlig att få igenom besiktningen och i en plötslig ingivelse gav jag
bort den mot en minimal penning till min storebror. Han som kan svetsa.
Han som kan laga. Som har en lada.



På något sätt hoppades jag på att dessa faktorer just denna sommar
skulle spela mig i händerna, ty upplägget är väl beprövat inom
familjen. Min far som inte är det minsta intresserad av gamla bilar har
utan att han riktigt fattat det blivit ägare till och mekaniskt
ansvarig för två hyperfina gamla Saabar.



Bilar jag fritt disponerar.



Denna min underliggande plan gick om intet. Utan förvarning var Tatran
en eftermiddag såld för kakpengar till staden där Lilla Fridolfs
svärmor bor. Jag misstänker galopperande 40-årskris hos brorsan.



Där står Tatran nu, i Torshälla, mellan en Skoda 1201 1959 och en
Triumph 2000 1966 och jag ska inom kort hem och gjuta liv en annan fin
gammal familjetradition. Sjömansbröstet.