Volvo 165: Proppskåpet

Det var dags för den första besiktningen efter helrenoveringen av min Volvo 165. Eftersom jag kört ungefär 500 i princip problemfria mil i sommar så trodde jag att det skulle gå bra. Men det fanns några saker jag oroade mig för. Jag var osäker på om de röda sidomarkeringsljusen var lagliga och om möjligen CO-halten skulle vara hög, för den hade jag inte testat. Eller hade kanske något blivit felmonterat och ett livsfarligt fel skulle först nu avslöjas? Givetvis var det helt andra saker jag borde ha tänkt på.

Den ensamme bilprovaren som jobbade på stationen i Solna var uppenbart entusiastisk över att få besiktiga Volvon. Men snart stötte vi på problem, när han slog på helljuset för att kontrollera lyset fastnade det i läget för helljus. Tre månader tidigare hade samma problem uppstått och jag hade därför köpt det rätta reläet, men eftersom jag inte använt helljuset sedan dess hade jag inte tänkt på att byta det inför besiktningen. När knackningar på reläet inte hjälpte så lät bilprovaren mig vänligt nog byta ut det trasiga reläet. CO-halten utgjorde inga problem och snart var bilen godkänd och jag kunde bege mig hemåt.

Den här oktobermåndagen spöregnade det och kvällsköerna var värre än vanligt. Den korta sträckan från Solna till Södermalm drog ut på tiden och det mesta som gick på el var påslaget för att få bort vatten och imma från rutorna. Då – på värsta tänkbara ställe hände det – motorn bara dog. Om centrala Stockholm har en pulsåder är det centralbron och om centralbron har en punkt som är mest kritisk är det i sänkan under bron till Riddarholmen. Givetvis var det i vänsterfilen också.

Hela situationen var så totalt fel att jag inte ens hann bli rädd eller upprörd. Jag hoppades att problemet var en dåligt åtdragen strömavskiljare och i spöregnet försökte jag förtvivlat dra åt den så gott det gick. Det hjälpte inte, men innan jag ens hunnit slå upp B som i bilbärgare i mobilens telefonbok kom – en bärgningsbil! Ur hytten hoppade Stickan Holm och ropade: ”Här kan du ju inte stå, Fredrik”. Stickan som läser Klassiker hade sett mig och ville nu hjälpa mig att komma hem. Bärgaren fick inte plats i garaget där jag bor, men Stickan hjälpte mig att knuffa bilen hela den långa vägen in till min plats. Stort tack Stickan!

Morgonen därpå gick den igång! Nu mindes jag plötsligt att samma fenomen uppträtt en gång i somras. Jag kopplade in den ständigt gratismekande kollegan Jon Remmers på fallet. Och när han mätt upp batteriet kunde han konstatera att generatorn inte laddade tillräckligt el ler att något är fel med laddreläet. Antingen har jag kört med det här problemet i 500 mil, eller så har det tilltagit under sommaren. Helt klart är i alla fall att jag har en punkt till att reda ut under vinterns mekande!