Bild
Nästa artikel
Våra klassiker

En tank och några märkligheter

Publicerad 14 december 2011 (uppdaterad 14 december 2011)
Den ovanliga Gran Furyn ruvade på en del ovanliga hemligheter
Denna modell är ovanlig i vårt land då främst såldes inga sådana här nya alls. De stora Plymouth-modellerna togs ur ANA:s program redan 1970, medan Dodge-varianterna däremot gick att beställa  fram till 1978.  Sjuttiotalare har länge varit för nya fpör att vara intressanta för import, dessutom var det under en period även förbud mot import av bilar mellan 1976 och 1988 års modell från USA.
 
Gran Fury var från början en lite lyxigare Fury, från 1975 gjorde man en rockad och döpte om mid-size serien Satellite till Fury och full-size fick då heta Gran Fury åren 1975-77. Dessa stora bilar var baserade på Chryslers C-body som kom 1969, även kallad ”fuselage” karossen, som upphörde tillverkas med Chrysler New Yorker 1978, Dodge och Plymouth hade fimpat den året innan.  Så min Gran Fury var den sista stor-Plyman.
1975 hade Gran Fury dubbla lampor medan den exklusivare Brougham av någon anledning fick enkel uppsättning, och något senare fick hela modellserien denna front. Plymouth var längst ner i hackordningen så att säga, och då bland dom billigaste märkena, Med tillnamnet ”Brougham” var detta förvisso den mest exklusiva Plymouth-modellen, men låg dock prismässigt mellan Chevrolet Impala och Caprice. 
 
Bakgrunden av just det här exemplaret är lite ovanligt, då den såldes ny i Luxemburg av alla ställen, där har den av allt att döma till hört en filial till en schweizisk  bank, och tydligen levt ett ganska stillsamt liv. I amerikanska bilar brukar det ofta finnas ett ”build sheet” undangömt, och i denna har två hittats.  Detta papper visar hur bilen är beställd och byggd på fabriken, från färg, modell, utrustning och till och med hur den skall levereras. Här hittar man då att den är beställd med kilometergraderad  mätarskala, inte så konstigt, men även att den har en tum högre stötdämpare, dock utan ”heavy duty suspension” tillvalet, vilket är lite mer underligt. Bilen är även levererad ”paid cash” till Luxemburg. 
   
Den europeiska bakgrunden förklarar även ett par andra märkligheter som allteftersom kom att uppdagas på bilen. Bilarna på den här tiden kallas även smog-cars, redan 1971 hade man börjat införa katalytisk avgasrening och andra saker over there.  motorerna var fortfarande stora, men effekten sjönk drastiskt när de försågs med reningsutrustning, sänkt kompression och annat för att möta hårdare emissionskrav. 
Motorn i min Gran Fury är en 400”, dvs 6,6 liters motor som kallades ”Lean-burn”, med en avancerad datorstyrd tändning, katalysatorer, lambdasond, EGR-ventil med mera så gav dessa Leanburnmotorer en en effekt på ganska modesta 190 hästkrafter. 
Det var lite förbryllande då kolossen visade sig vara ganska pigg, förvånansvärt pigg för sina närmare 2,2 ton. Jag vet många som per automatik säger deras jänkare gör över 200 knutar , jag har kört långt över hundra olika jänkebilar, denna är en av få jag ärligt kan säga toppar över 200. Den hade inga problem att hålla en marschfart runt 200-strecket.  Accelerationen förvånade en del också, inte bara mig, en del medtrafikanter också, en senare mätning på dragstrippen visade att den helt standard gjorde 0-100 på runt 10,5 sekunder med 2210 kilos matchvikt, imponerande, och hur då?
 
Jo, när denna bil, fylld med allsköns teknik för att minska utsläpp såldes ny i den här delen av världen visste folk här inte ens vad blyfri bensin var. Så för att den ens skulle tåla våra bensinsorter, och även slippa övrigt servicekrångel med de där konstiga prylarna, så togs katalysatorer, EGR och rubbet helt sonika bort. Motorer strippade på sådant fanns förvisso i Amerika också, men då främst förbehållet polisen, som då hade lite större chans att jaga ikapp smog-bilarna, så tekniskt sett är denna motor på samma specifikation som en police interceptor motor.
 
Nästa gåta i bilen som delvis har fått en teoretisk förklaring, den mystiska gastanken. Det sitter en behållare avsedd för propangas i motorrummet, den har varit kopplad dels till förgasaren, EGR-ventil  och även ner till lambdasonden, men varför då?  En rundfrågan på amerikanska mopar-forum och annat gav en del pusselbitar, några som arbetat med dessa bilar nya var lite förvånade över att se detta på en produktionsbil, och bad mig kolla VIN-nummer och om det gick att hitta något byggdatum. Bilen är en mycket tidig 77:a byggd första veckan i oktober 1976, och då visade det sig att en del förseriebilar hade utrustats på prov med detta system för finjustering av förgasaren, och tydligen slapp en del ut på marknaden. Jag har senare sett en Dodge Royal Monaco, svensksåld, som haft samma tank som min, så viss substans verkar det finnas i detta.
 
Hur funkar detta nu då? Jo, tydligen skulle man justera förgasaren på propangas tills motorn låg på ett visst varvtal, sen när man kopplade från gasen så sjönk den automatiskt ner till sitt vanliga tal, datortändningen ställde automatiskt om sig för att förhindra spikningar och växlandet mellan bränslen.  Så nu vet vi hur det funkar men förstår inte varför, för det verkar lite som att gå över ån efter vatten, och det gjorde nog Chryslers ingenjörer också då systemet officiellt inte kom ut på produktionsbilarna.  
          

400" Bigblock med leanburn

Den egendomliga tanken...

Dekalen som visar hur man ställer blandningen

Spark control computer, med luftmassemätare...

Maj 2006

Chrysler WPC club träff Åby 2006, här har den fortfarande kvar de förhatliga små reg-besiktningsblinkersen.

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.