Kompakt elegans

I början av 1980-talet gick en artikelserie i Teknikens Värld som bara inte går att glömma. Dåvarande chefredaktören Åke Borglund och medarbetaren Lasse Jonsson köpte en risig bil för 1 000 spänn, klädde sig i khaki-shorts och solhattar och tog sedan riktning mot Kapstaden. I Sydafrika.

I fem nummer kunde läsarna följa deras resa söderut. Deras förvåning över hur bra bilen gick på tyska motorvägar, den dramatiska färjefärden till Afrika, hur de smorde in sig med mjukost i brist på solskyddsfaktor, deras punkteringar i öknen och hur de slutligen gav upp i Tamanrasset mitt i Sahara-öknen. Men det var inte bilen som lade av, det var besättningen. Det stod helt klart.

Bilen var inte vilken rishög som helst, utan en Citroën GS som fick namnet Afrikas Drottning.

Drottningen var en starkt bidragande till att en av mina första bilar blev just en GS. En före detta metallicglänsande Pallas med skogsgrön inredning som hängde i trasor. Men den gick som en trimmad kamel, att en bil med så liten motor kunde vara så bekväm och så kul att köra var ett mysterium.

En sommar flög vi fram längs vägarna tillsammans innan besiktningen tog slut. Att byta det sönderfallande avgassystemet var ett mardrömsjobb enligt alla experter och drivknutarna lät som kastanjetter när jag vred om den enekrade ratten fullt. Men jag fick tillbaka mina investerade 500 kronor och gick lyckligt vidare mot nya erövringar.

Ytterligare några GS passerade under de första intensiva bilåren i mitt körkortsliv. Standardpriset var 500 kronor för en bi med ett halvår kvar på besiktningen.

Sommaren 1988 fick jag tag på en riktigt fin GS Pallas -79, kopparbrun metallic och med kort körsträcka. Den kostade 12 000 kronor och det sved men här hade jag chansen att äga en riktigt fin GS så jag slog till. På 8 dagar körde jag 220 mil med godbiten - tills en älg dök upp och tvingade mig till en undanmanöver i 100 knutar. Några sekunder senare stod bilen på en åker, voltad minst tre varv och platt som en pannkaksmotor. Jag och min kompis klarade oss men bilen gick till skrot.

Sedan dess har drömmen om en fin Citroën GS verkat allt mer omöjlig i takt med att GS-beståndet minskat.

Men så hörde jag häromveckan att Tim Skillgate på Ekerö hade börjat fundera på att sälja sin Pallas från 1975. Det är en bil väl känd i Citroënkretsar, ett rostfritt Kirunaexemplar som tagits väl om hand av sin förste ägare och sedan Tim köpte den 2003 renoverats till ett ännu bättre skick. Ett i det närmaste unikt tilltag.

Att Tim dessutom vinnlagt sig om att alla detaljer ska vara helt riktiga är ännu mer beundransvärt. De rätta guldfärgade emblemen, de grå sidolisterna med kromkärna, till och med de korrekta torkarbladen är på plats.

GS sålde riktigt bra i Sverige på 1970-talet, åren 1972-79 registrerades 17 776 exemplar här och under ett par år låg den på topp 20-listan.

I dag finns bara en handfull kvar, driften hos citronisterna att bevara GS har inte varit ens i närheten lika stark som med de större DS-modellerna. Enligt en sammanställning som Citroënklubben gjorde för ett par år sedan fanns bara 336 exemplar kvar i registret. 85 av dessa var -75:or och blott 24 Pallas.

Så det är klart att jag åkte till Ekerö för att ta en titt. Med på expeditionen var pappa Bo och då är det ju inte svårt att gissa hur det gick. Vi köpte bilen. På direkten. Utan att ens pruta.

För hur kan man säga nej till en GS i det här skicket, särskilt inte när det rör sig om en Pallas av första årsmodellen.

Med sin luftkylda boxermotor och gashydrauliska fjädring är GS en skön blandning mellan Paddan och 2CV:n, en folkbil med finbilskomfort. I Pallas är dessutom mattorna tjockare och isoleringen bättre vilket gör känslan av liten storbil ännu starkare.

Jag stortrivs!