Rasrisk

Alla ting tillverkade av människor har en ganska precis beräknad
livslängd. Ju nyare prylar ju kortare livslängd är en god regel. På en
Volvo PV är livslängden avsevärd. Turligt nog har jag en Volvo PV. Men
det har hänt saker som får mig tro på en omvärdering av Volvos värde.



Det började med ena vindrutetorkaren som flaxade ut i skogen. Det
var svårt att hitta en ersättare. Sedan lossade nästa torkare men den
blev kvar på motorhuven. Hål borrades och stoppskruv mot framtida
mackel gängades in. Sedan föll ettans växel ur. Bara ibland och bara
vid start. Bara ett tag. Numer håller jag spaken på plats tills vi
kommit i rullning PV:n och jag. Sedan lägger jag snabbt i tvåan.


Det förflöt en kortare bekymmerslös tid men så gav förardörrens
yttre handtag upp kampen mot åldrandet. Det rasade och blev hängande
rakt neråt och jag kom inte längre in i min bil. Ståltråd nerstucken i
fönsterglipan öppnade efter otaliga försök upp dörren igen.
Efterforskning visade att en liten plåtbit i låsmekanismen spruckit
ohjälpligt. Lättare än jag trott faktiskt att hitta en annan plåtbit
för bygdens lokala bilskrot hade samma vecka fått in fyra
pensionsmässiga syskon till min bil. Populär bilmodell att skrota
tydligen.


Sedan hände en klassiker. Förarsidans sidoruta föll ner i djupet av
dörren. Det lagar man enklast genom att fiska upp rutan igen och fixera
den med en skruvmejsel inkilad mellan glas och karm på insidan.
Nackdelar finns under soliga dagar att hålla en behaglig
innertemperatur.



Härnäst förväntar jag mig att passagerarsidans sidoruta ska rasa ner för då blir det genast svalare igen.


Egentligen är detta inga stora problem som jag ställts inför. På en
så här gammal och enkel konstruktion som PV:n ändå är, klarar även en
medelmåtta till mekaniker att rätta till det mesta själv. Jag ska nog
gå ut och fila lite på brytarspetsarna nu. Bara för jag kan. Förresten.
Var är luftrenaren? Den såg jag för några veckor sedan när jag drog
fast grenröret igen.