Svart ekonomi

Livet med en flådig lyxsedan tog sin ände i samma ögonblick som en snikpraktisk Saab 900 knackade på dörren.

Lyxsedanlivet har haft sina dagar. I en Buick Park Avenue blir även den lilla resan en stor upplevelse och när man på allvar sträcker ut krymper avstånden på ett förunderligt vis. Det är en bil att ljudlöst avresa med, att anlända i, och allt där emellan.

Sommarens stora stimulanstur gick över perfekt doserade sugsträckor i Hälsingland, i en vid böj ner mot Dalarna. Över katastrofvägarna i Svabensverk med fem kilometers dammsvans fästad i den kromade bakstötfångaren. Vi rullade in på campingen i Säter som distingerade världsresenärer och slog upp två väldigt små reatält. Solnedgången ritade glödande streck i den mörkröda karossen, och där och då fanns ingen snyggare eller bättre bil.
Men så kom då den där loppisen i Småland. Där chockstod en slank och praktisk Saab, perfekt positionerad i skärningspunkten mellan användarskick och representativt yttre. Framhjulsdriven som en Buick. 26 000 mil.
Det var dragkrok.
Det var motorvärmare.
Det var välskött och 5 000 kronor om jag avstod turbofälgarna. Det sista förkortade beslutsprocessen högst väsentligt. Känsligt det där med fel hjul om du frågar mig.

Bortsett från taklucka fanns här inga som helst finesser. Inte ens servostyrning. Saaben var i alla stycken den dignande Buickens antites och just därför så begärlig. Amerikanaren hade inte bara gjort mig inte amerikanskt bortskämd utan också lite nervig. Hur byter man glödlampor i nyckelhål? Varför svajar värmen en halv grad Fahrenheit i passagerarzonen? Men framför allt handlade det om det rent praktiska.
Inom loppet av en vecka hade jag lastat Saaben överfull av sopor till soptippen och överfull av sopor till bakluckeloppis. Sådant en Buick Park Avenue inte lånar sig till. Det första jag slängde var vindavvisaren till takluckan och det första jag krängde var de hiskeliga rektangulära extraljusen. När sop- och säljsommaren var till ända hade Saaben liksom tjänat in sig själv. Vi blev ett tätt sammanpressat lång- och pekfinger, Saaben och jag.

Nu kunde jag inte låta vilken klåpare som helst ta över min älskade Buick Park Avenue 1991, med Grand Touring Suspension. Den skulle stanna inom familjen, Klassikerfamiljen. Jag gjorde därför exakt som kollegan och tidigare ägaren Calle Carlquist när jag stod och trånade i kön. Jag lånade ut bilen en vecka – till Klassikers bloggare Arne Schelin. Han kom tillbaka med glasartad blick och därmed var saken klar.

 

Text & foto: Claes Johansson