… nu skulle här gasas. Det visade sig vara mycket svårare än det såg ut, mycket beroende på att – förutom nybörjarovanan – var den gamla Japhojen väldigt svår att få sladd med. Det var som att åka på en gammal järnsäng som de stora grabbarna sa.
För att få vara med och träningsåka på den nybyggda banan i Huddinge måste man så gott som varje helg arbeta på banan med till exempel snickrande av staket med mera.
Det gick inget vidare för mig på den gamla hojen och när jag 1968 blir erbjuden att köpa en av getingarnas klubbcykel slår jag till och för tvåtusen spänn blir jag den nye ägaren till Leffe Eneqronas tre år gamla klubbcykel, en ESO.
Nu var det mycket lättare att åka och det flöt på ganska bra. Nu platsade jag i laget och redan efter någon månad var det premiär för mig i Västervik, en tävling som för mig gick sådär.
Dagen efter tävlingen ringde en kompis och sa: ARNE DU MÅSTE KÖPA VÄSTERVIKSPOSTEN !!! DU ÄR MED PÅ FÖRSTA SIDAN!!!!
Intet ont anande tar jag mig till Kungsgatan där det finns en affär som säljer tidningar från hela landet, för övrigt i samma lokal som Mc Donalds öppnade sin första restaurang. Leendet som jag hade på läpparna stelnade. Jag var visserligen på första sidan, men någon bra reklam inför eventuella kommande proffserbjudande förmedlade inte bilden: "Det är Arne Schelin som inte kan tygla sin maskin".
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.