Nästa artikel
Jag tar bussen, sade mannen
ARNE

Jag tar bussen, sade mannen

Publicerad 2 maj 2011 (uppdaterad 5 maj 2011)
För ett antal år sedan fick jag tips om en före detta militärbil som var till salu. Bilen hade bara 14 000 mil på …

… mätaren och var nybesiktad utan anmärkning. Kruxet var att bilen fanns på Runmarö i Stockholms norra skärgård. Jag ville gärna ha en lastbil som man kunde köra Tunga Rallyt med och dessutom använda bilen till diverse privata transporter.

Då priset verkade helt rätt tog jag mig ut till ön för att titta på bilen. Via taxibåt åkte jag från Stavsnäs. Vid framkomsten till Runmarö möttes jag av den gamle mannen som ägde lastbilen och nu åkte vi med lastbilen hem till honom de få hundra meter som det var mellan bryggan och hemmet.

Hur kan bilen vara nybesiktad? undrar jag, det finns ju ingen bilprovning på ön. De kommer hem till mig och besiktar bilen på plats då det inte finns någon möjlighet att köra till någon bilprovning.

Vi tog varandra i hand och bestämde att jag skulle hämta bilen senare, en bilfärja skulle först beställas. Några veckor senare blev det så dags att hämta bilen. Min sambo Yvonne skjutsade mig de tio milen till Stavsnäs.

Det var i december och inte nog med att det var mörkt det var även ett kraftigt snöoväder. Den gamle mannen hade kört bilen på färjan och åkt med till Stavsnäs där jag mötte upp. Jag hade redan betalt bilen och nu skulle färjpersonalen få den tusenlappen det kostade att få bilen till fastlandet.

Jag såg att den gamle mannen hade klätt upp sig, han skulle åka in till huvudstaden och hälsa på sin dotter. Du får gärna åka med mig föreslog jag men jag fick ett undvikande svar. "Nej jag tar helst bussen, och du, ta gamla vägen."

Yvonne åkte nu före mig och jag märkte direkt att en hastighet över 20km/tim blev alldeles omöjligt, någonting i kraftöverföringen skramlade och det kändes som bilen skulle explodera.

Efter några kilometer åker jag in på macken intill Djuröbron, Det var dags att tanka och justera strålkastarna så de åtminstone lyste lite på vägen. Jag tog gamla vägen som hade rekommenderats och hemresan tog över fem timmar med hjärtat i halsgropen hela tiden. Yvonne var inte glad, hon hade ju fått invänta mig en massa gånger.

Tack snälla Yvonne!

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.