Olyckan på Vaxholmsvägen

... inte bara en, utan två Mobilhästar i fronten? Knappast.  Ryktena spreds ganska snabbt att Arne hade skaffat en ”ny” bil. Nya kompisar strömmade till och även den tidigare flickvännen som nu kunde acceptera mig. Hon kammade noll denna gång, då jag nu förstod var skon klämde. Nu bestämde jag vilka som skulle få följa med på åktur.

En schysst polare vid namn Thomas ”Ebba” Eklund kände några fina brudar i Vaxholm och ville gärna att vi skulle åka dit och glänsa lite för dom. Vi delade på soppapengarna och gav oss iväg mot Vaxholm.

Den gamla Vaxholmsvägen var ganska kurvig på den tiden men ditresan gick bra. Efter att ha träffat tjejerna en kort stund styrdes kosan mot hemmet igen.
”Ebba” var sugen att övningsköra en bit och eftersom han hade betalt sin del av soppan så tyckte jag att det var okej. Jag tyckte efter en stund att färden gick väl fort på den kurviga vägen och tipsade:
 ”Du behöver inte köra så fort om du inte vill”. 
”Ebba” tittade på mig och log ty det här hade han längtat efter. Trots att kurvorna blev snävare minskades inte farten och så hände det som inte fick hända. 

I en kurva får bilen sladd varvid den något ovana ”Ebba” parerar åt fel håll varvid Murklan gör några tvära kast fram och tillbaka på vägen för att slutligen köra ut för en slänt och slå runt några varv.

På nolltid är polisen på plats och frågar hur har det här gått till då?  Jag som fick ta på mig skulden då ”Ebba” inte hade körkortsåldern inne berättade att jag hade fått framhjulspunktering, vilket var sant, men punkan hade tillkommit vid voltandet.

Bilen måste omedelbart bort från platsen, sade poliserna och ringde till Viggbyholms bilverkstad som hade en bärgare. Det var lite konstigt att bilen omedelbart måste bort när den låg 30 meter från vägen och knappt syntes.