Äntligen min tur!

Undrar hur många artiklar i olika motortidningar som jag har läst genom åren med avundets snålvatten rinnande. Jag syftar alltså på skildringar av bilentusiaster som har gjort drömköpet. Den där 50-talaren i nyskick som nästan var gratis. Eller han som nästan motvilligt tagit över den välskötta enägarebilen, givetvis i nyskick, och där den förre ägaren tiggt och bett om att den här killen måste ta hand om.

Och som om detta inte är nog har man kunnat läsa om hur en fnoskig tidningsredaktör hittar det ena exemplaret av historiens två kända Saabhusbilar. Naturligtvis är den till salu och redaktören får inte bara ett bra reportage, utan givetvis köper han denna klenod. Varför är det ingen som tvingar på mig den där drömbilen?

Okej, visst har ett och annat erbjudande dykt upp. Men alltid i fel läge eller vid fel tidpunkt, just när det är omöjligt att ta hand en bil till eller de ekonomiska resurserna saknas.

Så när jag i våras fick det där samtalet var inte mina förhoppningar direkt på topp.
”Jag har hört att du är intresserad av gamla bilar…?”
”Ehhh, jo det stämmer väl ganska bra.
”Jo, jag håller på och röjer ur mitt föräldrahem och skulle behöva bli av med farsans gamla Saab V4…”
Såna ord får mej automatiskt att skärpa mig och skruva upp hörapparaten.
”Fast det är klart”, fortsatte manen som hette Kjell, ”den är nog inte mycket att ha, det är väl mest rost…

Jaha ett vrak förstås, tänkte jag och kvävde en gäspning. Fast en titt fick det väl vara värt. Att åka på Saabsafari är alltid kul, och så fanns ju bilen i grannbyn.

Så helt utan förväntningar kikade jag in i skjulet som bilen delade med gårdens Volvo BM-traktor. Nu är det ju alltid på det viset att ett visst pirr i magen infinner sig när man kikar in i lador och uthus där det finns gamla fordon.

Efter ett varv runt bilen ökade pirret. Det var inte så illa. Inredningen är fräsch och vägmätaren står på lite drygt ett tusen. Eftersom mätaren går runt vid 99999 så har bilen gått elva eller tjugoen eller trettioen osv. Tiotusen mil hävdar säljaren. Ja, ja det fick väl vara hur det ville med det.

Rosten finns där på de klassiska Saabställena, dörrarnas nederkant osv. Och det syntes en hel del gamla lagningar. Men ingen rostkatastrof. Bilen hade varit avställd i fjorton år och varit igång och blivit flyttad för åtta år sen, men sedan stått stilla på samma ställe. Motorn satt fast. Tja, vad begär man? När sen priset hamnade under 2 000 så brydde jag mig inte direkt om att fundera utan slog till.

Så en vacker vårlördag hängdes den gamla V4:an efter en traktor och drogs hem. Hustrun undrade varför denna ”skrothög” skulle vanpryda tomten, och hur länge. Självklart bestred jag begreppet ”skrot” och förklarade pedagogiskt ett renoveringsobjekts rent fysiska och kulturella värde. Hon skakade på sitt söta huvud och menade att sådana floskler hade hon hört förr…

Jag hade bestämt mig för att bilen skulle in i garaget innan vintern, helst för egen maskin. Så blev det faktiskt. Maskinellt var det bara positiva överraskningar. Efter ett par dagar med en skvätt diesel i cylindrarna, nya stift och kablar så lossade motorn och hostade igång. Med ny olja och nytt filter blev det ordentlig varmkörning och provtur. Mätaren visade på halv tank, så efter att ha kört en stund med frisk bensin från dunk kopplade jag över för att se om den över huvud taget gick på den gamla soppan. Det märktes inte den minsta skillnad!

Någon maskinell renovering är alltså inte nödvändig just nu. Så nu har jag börjat gå igenom rostläget framifrån och bakåt.
Ur min synvinkel är ett objekt som detta idealiskt. Priset är nästan gratis. Rostläget är hanterbart. Den har relativt få mil på mätaren. En ägare och bra dokumentation och historik. Fick med en diger pärm med varenda papper, kvitto och besiktningsprotokoll sedan bilen var ny.

Det var hemmansägare Erik Johansson i Tyggestorp som köpte den ny. (Alltså fadern till Kjell som sålde bilen till mig). Den 6 april 1973 betalade han 17 820 kronor för bilen, inklusive registreringsavgift och avgift för interrimsskylt som alla nya bilar körde omkring med på den tiden.

Säljare var Skoglunds Bil AB i Limmared, en på sin tid legendarisk Saabhandlare som sägs ha haft Sverigerekord i nybilsförsäljning. Förklaringen till framgången kom något år senare när firman abrupt lade ner av skattetekniska skäl.

På något sätt hade man lyckats sälja nya bilar som begagnade och trollat bort den så kallade accisen. En metod som givetvis måste straffa sig förr eller senare… Hur det var med just denna bil kan jag inte utläsa av köpekontraktet, mer än att priset från början har varit 19 100 kr så 1 300 kr har liksom försvunnit på vägen.

Hur som helst så hade Erik tagit körkort i början av 1973, vid 57 års ålder och han körde V4:an till det han var 80 och synen blev för dålig. Av dokumentationen framgår att bilen bara rullat 11 000 mil. Intressant är också att det har gått åt två kopplingsbyten, det tyder kanske på en viss ”slirig” körstil.

Det är extra kul med en lokal historia runt en bil. Jag har också en Tvåtakts-Saab från 1964 som även den är såld ny hos Skoglund. Det betyder att jag nu har två bilar med lokal historik och bra dokumentation!

Sedan är det ju så att man helst bör ha både tid och råd att ta hand om sina objekt, och av erfarenhet vet jag hur rörigt det blir med allt för många fordon på en gång. Enligt äldsta dottern har jag exakt ett och ett halvt år på mig, eftersom hon då ska ha sitt körkort i handen…

Det återstår att se har det blir med den saken, men nu känner jag mig ganska nöjd och rättvisebalansen är någorlunda återställd.