Kort lycka med Mercedes 220

Jag har tidigare skrivit om min första bil ­ en Vauxhall Cresta från 1964 (se länk till höger). Den bilen blev min på underliga vägar. Efter ett par år blev den som de flesta av dess märkessyskon rostmonstrets rov och hamnade på skroten.

Några år senare, på hösten 1977, var både gymnasiet och lumpen avklarat och suget efter en bil växte sig starkare. Visserligen fick jag överta pappas gamla Opel Rekord 1700 -65 men den var väl inte sådär jätterolig att visa upp sig i på ströget nere på stan, om man säger så.

Vi bodde nära Philipssons i Borås och där var man ganska ofta och rotade i de där bilarna som bilfirmans säljare inte kunde vägra ta emot, fast de egentligen inte ville kännas vid dem.

Där stod hon, alldeles intill kanten med Viskan ilsket forsande alldeles intill. Svart och elegant, majestätisk liksom. Stjärnan satt prydlig på kylaren och jag associerade nästan strålkastarna med romerska kolonner. Jag kände pirret .­ Står den här så är den ju säkert billig. Jag hade ju räknat med att hitta någon gammal Amazon eller så, men tänk om jag kunde ha råd att köpa en Mercedes!

Priset var 800 kronor. Varken billigt eller dyrt, med dåtidens mått mätt. Jag öppnade förardörren med lätt darr på handen, och den var olåst. Sätena var täckta med plädar med Mercedesstjärnan på och därunder var sätena nästan helt felfria. Jag satte mig i förarsätet och tittade ut över den långa svarta motorhuven och blev blixtkär på en gång.

Jag gick in och pratade med en av säljarna som jag nästan lärt känna. Stamkund, typ.
– Pruta? Nja, det är ju redan billigt. Tar du den som hon står utan byte så kan du få henne för sjuhundra, då

En överläggning med mamma och en sömnlös natt senare så var hon min. Som jag njöt! Det var alltså en Mercedes Benz 220 SEB enligt typintyget. På bakluckan däremot var hon rätt och slätt 220. Den raka sexan hade förgasare och baklamporna var samma som på 190-modellen och inte de stora, pampiga som satt på 220 SE. Men motorn spann verkligen som en katt och spänsten i sätena var precis som om hon var ny. Hon rullade tyst och behagligt och när man motvilligt ställde henne på parkeringen och stängde dörrarna så lät det som bara Mercedes kan låta.

Inget skrammel eller klonk ­ bara kassaskåpsgediget tyst. Undrar om Franz Jaeger jobbade i lönndom åt Mercedes?

Hur som haver ­ det blev en lycklig tid. Tyvärr alldeles för kort. Ett par månader senare rycktes hon bort från mig. Givetvis på ett udda sätt.

En kompis till mig bodde en halvmil utanför stan, i Funningen. Utfarten från Funningevägen till gamla Varbergsvägen var ­ och är samtidigt en järnvägsövergång och avståndet mellan järnvägsspåren och stopplinjen nätt och jämnt en billängd. Det var med andra ord lite stressigt när man hade en bil över medellängd och skulle köra ut där. Skulle man bli stående där så var risken stor att tåget körde in i fenorna.

Så, en dag när jag stod där och skulle svänga ner mot Viskafors gick det åt skogen. Stoppskylten hade hamnat så att den skymdes av höger vindrutestolpe. Medan jag sakta rullade framåt för att dra iväg i nästa lucka vred jag ratten lite för mycket och lite för tidigt. När jag kommit några decimeter tog det tvärstopp, med en smäll. Jag försökte backa undan men det gick inte. ­Bilen satt fast i något.

Först trodde jag att jag kört ner vid sedan om cementblocken som låg emellan spåren vid övergången, men när jag gått ut upptäckte jag att jag lyckats pricka in stolpen mellan höger framskärm och framhjulet, och fastnat där. Med lite mer gas och nu-jävlar-inställning så kom vi loss.

Sedan märkte jag att det inte gick att köra framåt, bara backa! Satt det fast något mer, eller vad var det som hänt? Jag lyckades trots allt på något sätt komma framåt i alla fall, och ut på vägrenen på Varbergsvägen för att slippa stå tvärs över järnvägsspåren. Då förstod jag att styrstaget som satt mellan framhjulen hade gått av.

Framvagnen var konstruerad så att styrväxeln, av snäcktyp, påverkade vänster framhjul. Sedan gick ett styrstag från vänster framhjul till det högra. När det staget gick av levde högerhjulet sitt eget liv och körde man framåt vek det av till höger så långt att det låstes fast mot längsgående balken inne i hjulhuset.

Min konfirmationspräst hade inte velat höra det jag sade till mig själv i det läget. Men jag funderade ut en plan i alla fall. Först och främst kontakta polisen så det inte skulle kunna bli tal om smitning, samtidigt låta bilen stå kvar och klura ut hur jag skulle få den därifrån.

Bussen till stan skulle gå om fyra timmar Vad gör man då? Bilen var ju kvar så jag anade tråkigheter om jag inte fick pratat med polisen med en gång.

Halvspringande tog jag mig till polishuset på Sandgärdsgatan. Där berättade jag för polisen i receptionen vad som hänt, och han noterade med en underlig min det jag berättade.

Sedan ringde han till gatukontoret:
– Ja, det gjorde han. Han står här framför mig nu. Nej, jag tycker inte det. Bra, det låter vettigt. Ja, jo, det kan man ju säga. Precis. Han lade på luren och vände sig till mig igen.
– Jo, du. Du är nog den ende jag hört talas om som springer till oss för att tala om att men kört på en stolpe, de flesta hör inte av sig alls.

Gatukontoret hade sagt att om det bara är en enkel stolpe utan elledningar eller så, så bjuder de på det här. De tyckte inte att jag skulle straffas bara för att jag var ärlig. Sedan sade han åt mig att ta mig tillbaka till bilen och så behövde jag inte skicka in någon skadeanmälan ens.

Lättad över det blev det promenad tillbaka igen. Hur skulle jag nu få hem bilen? Dollykärra? Hade ingen, och inte någon bil med dragkrok heller. Men det gick ju att backa.

Så fick det bli. I med backen, ut på vägen. För att inte backa mot trafiken så backade jag på fel sida så fort det gick. Jag glömmer aldrig minen på mannen i den grå Ford Taunusen som passerat krönet vid Osdals lada ­ säkert i minst 90 km/h - och sedan fick han syn på den stora Mercedesfronten på fel sida. När han sedan tvärnitat upptäckte han att Mercan försvann ­ bakåt. Med tjutande motor och bankande hjärta tog jag mig in på en mindre väg och kunde sedan i något måttligare tempo ta mig hem.

Efter att ha insett att bara staget kostade 1 287 kronor och skärmen säkert minst lika mycket så var Drottningens saga över. Det visade sig också att båda tröskellådorna var ruttna och sammanlagt skulle bilens värde passeras flera gånger om, så än en gång hade jag bidragit till att förse handeln med begagnade bildelar med råvaror.

Det sägs att inget är som första kärleken. Det stämmer. Jag vet.