Storsjöodjuret

Trots att jag alltid varit biltokig, särskilt i äldre bilar, har jag
aldrig känt något allvarligt behov av bil. Jag bor i Uppsala sedan jag
började plugga för över tio år sedan och jobbar nu i staden.



Det tar en kvart till jobbet på cykel. Min Wano (från Monarkfabriken)
rullar året runt trots att den säkert är över 50 år gammal. Under några
år som student ägde jag en Volvo 244, men den användes sporadiskt.



När somrarna närmat sig har ändå "behovet" av en bil smugit sig på.
Utflykter till havet, turer till vackra slott eller bara en sväng på
småvägar utanför sta´n. Och i år blev suget alltför stort.



En sommarbil som inte ska köras så mycket kan ju dessutom vara en veteranbil! 20 000 kr fick den som mest kosta.



Jag har egentligen aldrig meckat och därför uteslöts alltför gamla och
ovanliga konstruktioner. Helst ville jag också ha en orenoverad
originalbil med rätta patinan. Kraven var att den skulle fungera
felfritt, tålas att användas men ändå inte skämmas för sig.



Trots min vurm för franska bilar ställdes siktet in på Saab eller Volvo
av 60- eller 70-talskonstruktion. Jag är uppväxt med Saab 96, 99 och
900. Volvo är det enda bilmärke jag ägt. Jag är född -76 så dessa bilar
var vanliga under min uppväxt. Och "vem som helst" kan mecka med dem.
Saab 99 (eller möjligtvis en tidig 900) eller Volvo 140 (eller
möjligtvis en tidig 240 eller 260) fick det bli.



Flera bilar kollades upp. Fina exemplar var ganska svåra att få tag på för under 20 000. Och de som dök upp såldes lika snabbt.



Särskilt gamla Volvobilar såldes till höga priser till Nederländerna
och Tyskland framför näsan på mig. Dessutom visade sig begrepp som
"fint skick" och "bruksskick" vara högst relativa.



Internet var min främsta letarkälla, men tittandet begränsades kraftigt att jag inte hade en egen bil att tillgå.



I mitten av juli dök så Bilen upp. En Volvo 164. Det hade jag inte tänkt.



Jag har alltid tyckt att 164:an sett lite konstig ut. Ful eller snygg?
Fulsnygg kanske? Men den här fanns i närheten av Uppsala och såg fin
ut. 27 000 mil.



Orenoverat originalskick. Begärt pris 20 000 kr. Ljusgrå med röd
skinninredning var också en snygg kombination som jag inte sett på
modellen tidigare.



Jag tiggde skjuts av en kompis och tog med mig frun. Det sa självklart
"klick" direkt. Jag gjorde några tafatta att vara noggrann när jag
inspekterade bilens skick. Kluckande från bakvagnen och oljefilmen på
motorn noterades av kompisen. Inte av mig. Jag hörde hellre den
mullrande sexan.



 Att ventilerna behövde justeras hörde jag i alla fall. Efter en
provtur kom vi överens om att jag skulle tänka lite. (Man är väl
tvungen till det, även om man redan bestämt sig?)



Dagen efter ringde jag upp säljaren och sa att jag ville köpa bilen. Nu
kröp dock nervositeten på. Kollade jag verkligen allt? Säljaren hade
haft bilen i två år och hade inte besiktat den under denna tid. Det
sunda förnuftet borde ha sagt att den hade körförbud och jag borde ha
kollat upp det innan affären gjordes upp.



Ett par dagar senare bytte pengar och bil ägare. Jag prutade inget.
Säljaren och bilen var båda så trevliga. 20 000 verkade också vara ett
bra pris. Inte ett fynd, men samtidigt inget överpris.



Bilen visade sig mycket riktigt ha körförbud på grund att den skulle ha
besiktats. I Uppsala finns som tur är drive-in-express-besiktning, så
det var snabbt åtgärdat. Rent protokoll - puh! Och beröm av
besiktningsmannen! Det har aldrig hänt mig tidigare.



Sen bar det av till föräldrarna utanför Katrineholm för att visa upp
bilen. Den fick med beröm godkänt. Nästa sak på programmet var noggrann
städning, tvättning och vaxning. Jag tycker att det ger en bra
uppfattning av bilens skick och dessutom om detaljer i bilens design.
Dessutom gillar jag att putsa! Bilen fick snabbt namnet "Pärlan" tack
vare färgen - pärlgrå (färgkod 101). Sedan köpet har det blivit några
tvättar till.



En av sakerna jag tyckte skulle bli kul när jag köpte bilen var att åka
på veteranmarknader. Eskilstunamarknaden, Uppsalamarknaden och två
tisdagsträffar vid Ulva kvarn utanför Uppsala har besökts.



Min fru kallar bilen för "gubbmagnet" eftersom det dras en massa gubbar
till den var man än åker. Det gör dock inte så mycket enligt henne,
eftersom det hade varit värre om det varit en "brudmagnet" jag köpt.



Mitt senaste påhitt är att i min stadsdel leta efter roliga
"släktingar" till min bil. Efter endast en tur i grannkvarteren hittade
jag handikappanpassad 142 automatic, 144, 164 E och 264 GL! Allt
fotodokumenterades. Tänk vad man ser annorlunda på omgivningen med en
gammal bil.



Till bilen följde en pärm med en massa papper med. Nyfiken som jag är
satte jag igång att gå igenom dessa. Med hjälp av dem, och lite letande
på Internet, har jag kartlagt lite av bilens historia. Detta är inte
helt färdigt ännu, men jag hoppas få reda på mer detaljer om bilen.



Bilen registrerades första gången den 6 maj 1971 och får då
registreringsnummer Z44157. Första ägare var Skifferbolaget i Brunflo.
Jag vill gärna tro att bilen varit "direktionsvagn". Det är ett så
härligt ord! Finns det direktionsvagnar idag?



Bilen hade ingen extrautrustning, men lyx som skinnklädsel och
servostyrning var standard detta år. Ã-verväxel hade dock varit trevligt
med dagens trafikrytm och bensinpris. Bilen har en Bahco bensinvärmare
som troligtvis har suttit i från början.



1973 var bilen till salu hos Bilbolaget i Ã-stersund för 22 800 kr.
"Skylten" från bilhandlaren finns kvar! I november 1973 köptes bilen av
länsrådet Lars Calleberg och hans fru Eva (jag är inte säker på fruns
namn).



I inbyte lämnas en Amazon -65 som de fick 5 500 kr för. I samband med
köpet av bilen verkar radio och dragkrok monterats. Lars Calleberg var
för övrigt den person som 1986 fridlyste Storsjöodjuret! Kanske skulle
"Storsjöodjuret" vara ett mer respektingivande namn på bilen än Pärlan?




Callebergs och bilen verkar senare först ha flyttat till Kristianstad
och sedan till Vallentuna. 2001 rostskyddsbesiktades bilen. Det verkar
vara då som skärmkanterna bak och reservhjulsbaljorna byttes eftersom
det står "mycket svår rostskada" på dessa i protokollet. Med tanke på
bilens skick idag måste den ha blivit väl omhändertagen överhuvud taget.



Callebergs behöll bilen ända till maj 2004 då Mats Odeheim i Ã-sthammar köpte den.



Än så länge har vår lilla familj bara två medlemmar, men högst troligt
kommer vi att bli fler. Tanken när jag köpte bilen var att den skulle
säljas när det var dags för en modern, säker, bränslesnål och
någorlunda miljövänlig familjebil att införskaffas.



Hur det blir med det nu är inte lika säkert. Bilen, som är äldre än
både mig och min fru, har snabbt blivit en i familjen och sprider
glädje var den än visar sig. Pärlan, Storsjöodjuret och Gubbmagneten -
kärt barn har som det sägs många namn!