Troligen är bilvalet en hämnd. För några år sedan hjälpte jag min australiensiska vän, Peter Rooney, med att ordna en bil under familjens semesterbesök i Sverige. Familjen fick låna vår crémevita Ford Sierra Laser -86. Han var lagom nöjd med bilvalet, men den skötte sitt jobb under besöket.
Nu var det vår tur att semestra ”down under” och Peter lovade ordna fordon till vårt förfogande – en lika crémevit Ford Falcon från 1980! Detta skulle bli en intressant upplevelse.
Vid en första anblick förs tankarna till den samtida europeiska Ford Granada. Men ändå är det inget som stämmer, designen är helt egen. Australiensiska Ford har sedan länge en tradition att tillverka egna bilmodeller för den inhemska marknaden. Modeller med namnen Fairlane och Falcon har hängt med länge och tillhör kategorin vanliga bruksbilar än idag.
Detta exemplar såldes nytt 1980 till Snowy Mountain Authority, Cooma, NSW, Australien. Några år senare såldes den på auktion till Anthony McJarry i Cooma som behöll och vårdade bilen över 20 år och 2010 bytte in den hos en bilhandlare till ny bil. Här hittade Peter den och kunde inte låta bli att köpa den, därmed blev Peter den tredje ägaren.
Bilen har körts 23 000 mil men har troligen inte körts speciellt långt utanför Cooma i bergstrakterna nära Canberra i Australien. Åren och milen har gått rätt obemärkt förbi och den ser riktigt bra ut i sitt orenoverade skick. Nu skulle den få bekänna färg, vi skulle använda den på vår familjesemester och köra den bland annat till Sydney, 400 km bort. Stilla landsbygdsliv skulle bytas mot hektiskt storstadspuls med rusningstrafik och highway.
Det känns som att ratta ett gammalt raggaråk när vi glider fram i trafiken, mjuk fjädring, skönt ljud från motor och avgasrör, automatlådan växlar perfekt. Ändå krävs en rejäl ansats och bilen är långt ifrån lättkörd.
Det mest påtagliga är avsaknaden av styrservo vilket ger ordet muskelservo ett ansikte. Fickparkeringar ger genast svettpärlor att samlas på pannan. Att kupéfläkten pajat och fastnat i läget ’warm’ gör inte saken bättre.
Ett annat fel som påverkar körupplevelsen är blinkersspaken som inte återgår till normalläge, utan behöver få en extra knuff efter varje tillfälle som blinkersen använts.
Motorvolymen på 4,1 liter och 126 hk ur en rak sexa ger högst modesta prestanda och med god planering klarar man av att hänga med i den moderna Australiensiska trafiken.
Vår familjesemester med fem personer och packning till bristningsgränsen faller trots allt väl ut och utan fadäser tar vi oss till storstaden Sydney. Att hela kontinenten valt att köra bil på fel sida av vägen har chauffören numera vant sig vid och även att ratten sitter på fel sida.
Tyvärr råkar vindrutetorkarna börja torka frenetiskt vid vissa korsningar, då spakarna bytt placering mot det vi är vana vid. Vi måste ha sett roliga ut när vi försöker hitta vår väg mot backpackerområdet Kings cross, med en stor papperskarta utbredd i en gammal fullproppad bil där vindrutetorkarna går trots att det inte regnat på dagar.
I bilen utbrister familjen ömsom i applåder och ”Nej pappa, nej gör inte u-sväng här på motorvägen”. Hela familjen är engagerad!
Strax utanför Bondi Beach i södra Sydney parkerar jag bilen längs gatan och ställer mig en bit ifrån bara för att betrakta eventuella flanerares reaktioner på bilen som trots allt sticker ut bland floran av moderna fordon runt om kring. Behöver inte vänta alls länge innan jag hör kommentarer som; ”Look, I havent seen theese in years!” eller ”My grandpa used to have such a car”, sådant värmer gott.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är orättvist att gammelbilarna i Australien är så oberörda av rost. Den enda rost jag sett är då den starka solen bränt sönder lacken och plåten blottats och fått en rostbrun nyans samt i vissa kustnära områden där den salta havsluften påverkar bilarna. Här finns mycket att hämta när den amerikanska marknaden finkammats klart på eftertraktade karosser.
Slutet gott och bilen höll måttet och gav oss ett och annat roligt resminne. Inga olyckor och bilen blev inte stulen trots så gott som obefintligt lås.
Kan bara sammanfattas med: ”No worries, mate!”
Forden i sin hemmiljö, landsbygden i utkanten av Cooma.
Känns han bekant. Sami bjöd även in Joakim Dyerdand på BMW-träff tidigare i år. Se artikellänk nedan.
Bra med solskydd på instrumentoanelen.
På besök i storstaden Sydney.
Heter det hönstrappa i Australien också tro?
Nope, ingen Granada.
Hela 4,1 liter men bara 126 hk.
Observera svenska Thule-takräcket!
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.