Cabbyn från 1974 hade gjort sitt, det var tungt att konstatera. Trots idog skötsel var trädelarna i stommen slut. Vägg- och golvdelar höll inte längre samman.
Ändå ville vi ge vagnen en ny chans. Min far, Kari Vihriälä, övertalades att ta sig an uppgiften att restaurera trästommen. Eftersom inga spår av mögel fanns och allt övrigt i husvagnen var fullt fungerande gjorde han tummen upp.
Nu vidtog en intensiv fas av kunskapsinhämtande. Planer för gångbara reparationsmetoder gjordes upp, inom bekantskapskretsen fanns en montör som varit anställd på Cabbyfabriken på 70-talet samt en professionell husvagns- och husbilsreparatör. Tips och råd strömmade in. Okej, en och annan avrådan hördes väl också, men olyckskorparna lyssnade vi inte på.
Husvagnen kördes till Karis bostad i Finland utan problem. Där fanns en förberedd plats för renoveringsarbetet.
Snart kom ett mejl: ”Det här var illa!”
Sandwichkonstruktionen består av trä i samtliga sektioners ytterkanter för att kunna skruvas ihop med varandra. Trä som inte fanns där längre.
Ytterplåten och det mesta av uretanskummet var i gott skick, därför sköttes hela arbetet inifrån och demontering av väggar och tak var inte nödvändig. Renoveringarbetet kom således att handla om att täta plåtskarvar på insidan samt tillverka och montera nya trädelar. Vanligt byggskum samt skumskivor var hårdvaluta! En yttre fixtur tillverkades av långa aluminiumprofiler för att hålla hela konstruktionen på plats. Väggar och golv kunde återställas med denna behandlingskur som avslutades med nya fanerskivor, ny matta och vinyltapet på insidan.
Avslutningsarbetet fick god skjuts när även min bror, Mika Vihriälä, anslöt sig till projektet. Två år senare kunde vagnen tas tillbaka till Sverige igen och sommaren 2012 fick bli ett testår ifall 38-åringen fungerar för en familj idag.
Läs mer i Klassiker 10/2012!
Text & foto: Sami Vihriälä
Relaterade bildspel
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.