En otrolig irritation, ilska och förbannelse. ALLA fula ord du kan tänka dig. Ett sparklåde-helvete och Lazze Stefans på verkstadsstereon kan få sitta som rubrik den här uppdateringen.
Jodå fy f-n! Det första riktiga bakslaget är nu verklighet. Jag hade det liksom på känn att det var dags och det var givetvis en, eller till och med två, av de mest tråkiga delarna på hela bygget.
När jag byggde upp Dodge Victoryn (se första delen) för massor med år sedan så fick jag också göra om dessa trösklar två gånger. Det fanns även i minnet så därför lade jag ner en hel del möda på att fundera och försöka tillverka dessa på ett annorlunda och bättre sätt.
Minns även att jag hatade detta jobb precis lika mycket som nu, så där har inget förändrats och problemet var då som nu formen – som är mer än svår att få till.
Vis av detta så trodde jag i min enfald jag lyckats bättre den här gången men ju mer jag tittat, funderat och syftat mot bland annat dörr och torped har jag insett det inte var bra.
Spiken i kistan var när jag insåg hur bra det blev med hörnet på bakväggen och hur svårt det skulle bli att få det vettigt mot tröskeln, och där var ändå felet minst eftersom karossen är bredast längst bak.
Problemet med tröskeln är den blev lite för bred och rak innan den böjer av mot ramen. Ja, inte längst bak då men nedanför torpeden var det banne mig katastrof.
Karossen är likt en kon där den är smal fram och bred bak. Som om inte det skulle vara nog så är den dessutom smal nertill och blir bred uppåt och tröskeln måste därför liva både i x- och y-led så att säga.
Min första plan var att slitsa underkant så tröskeln skulle kunna göras smalare fram. Men dessutom måste kanten och inviket under dörren vara exakt skottrakt och där var jag inte heller riktigt nöjd.
Det var med andra ord bara f-n, ja, ursäkta mitt språk men det här var definitivt inte det jag ville lägga tid på. Jag vet dessutom att det inte går att förbise det här, det måste göras, oavsett hur mycket jag inte vill. Dessutom är det här en sådan sak som jag skulle reta mig på för all framtid om jag inte skulle lyckas få till 1-0 mot mig själv.
Sur i kubik alltså och då blir jag sådär styggtjurig och tar fram värsta Olofssonhumöret. Det kanske kan liknas lite vid ADHD-vibbar. Men jag har lärt mig att bästa boten dessa gånger är att gräva ner sig i en total mental misär både känslo- och verksamhetsmässigt.
Det kan verka som en knasig strategi men när dessa dippar inträffar vill jag vara helt ensam. Prat, samtal eller kaffedrickande får mig bara på mer minus. Nej, jag måste få frossa i eländet och lösa problemet här, nu och på stubben, oavsett det tar två eller 22 timmar.
Jag spelar alltid en massa musik i verkstan och har en riktig bamsestereo som ofta får spela chockerande högt enligt andra. Det får mig på bra humör, musiken lyfter mig på ett sätt som får mig att bli fantastiskt kreativ och det spelas allt från hårdrock till klassiskt.
Spelar ofta dansband där allt från modernaste till 1970-tals Thorleifs går hem men med ett stort undantag. Lazze Stefans är totalförbjudna i mina stereoapparater. Den gruppen är i mina musikmaskiner jämförbara med sportradion som också är totalportade.
Men nu måste jag alltså ner på botten för att vända. Börjar därför ta tag i sparklådeskiten med att stoppa i ett riktigt dåligt kassettband med Lazze Stefans enbart för att sänka mig själv totalt. För då är liksom den totala botten nådd och det kan bara bli bättre.
Bild och text Lars "Julle" Olofsson
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.