Husbilarna återförenade!

Två bag in box-formade bröder kommer från var sitt håll. Långsamt till Ramsele i Ångermanland, beläget vid Faxälven, högerbiflöde till Ångermanälven. Sollefteå kommun. Den ena sent om natten söderifrån längs Bävervägen. Den andra dagen därpå, i halvslummer på en släpvagn från Ã-stersund, över Strömsund. Sportjournalisterna må ha gnuggat sönder glosan, men det är inget annat än ett historiskt möte, två ur-husbilar emellan. Två snillrika, vansinniga hembyggen tillverkade av Torsten Johannesson verkstadsägare i Ramsele.

Verkstadsbyggnaden i Ramsele är slätputsad med röda portar och en fasadskylt som tycks ha sitt ursprung i några rullar tejp. Här bodde och verkade Torsten Johannesson. Han lagade bilar, maskiner och han uppfann sådant som ingen annan uppfann. Verksamheten inleddes på 1940-talet med utskrynkling av förkrigskärror under bar himmel. Ett förmånligt penninglån av en godhjärtad granne gav tak över firman och med älvarnas storskaliga utbyggnad på 1950-talet hade en skicklig reparatör alltid fullt i dörrhålet.

Oavsett om det gällde kompletta konstruktioner eller bara några omöjliga ämnen som skulle slås ihop med elsvets var Torsten mannen. Torsten med den svarta Chevan, en välbekant syn på byn ända in på 1980-talet. En fyrdörrars femtisjua med fenor och raksexa.
Han var klurig och envis. Tjurskalligt om du frågar sönerna. Äldste sonen Lennart Johannesson driver idag Biltjänst vidare i samma lokaler. Telefonnumret är oförändrat och för verkstadsromantiker är platsen en ren tidscentrifug.

Anders är lillebrorsan. Han flyttade till Borlänge, startade firman Motortjänst vars huvudsyssla är reparationer av konstiga maskiner. Två biltokar och egenföretagare, i farsans fotspår.  
Förra gången husbilarna stod sida vid sida utanför verkstan bör ha varit någon gång senhösten 1965. De skymtar i hörnet på ett av ytterst få sparade fotografier. Trots att mirakel skedde i den lilla verkstan längs  stora vägen var det inget man lyfte en kamera inför.

Allt började med en semester till Norge sommaren 1963, med husvagn bakefter Chevan. När nattlägret vid en älv skulle brytas satt ekipaget obönhörligen fast i lösjorden. Ilskan över situationen omvandlades till en galen idé, vars verkställande tog fart redan tidigt samma höst. Varför inte motorisera själva husvagnen?

En Saab 92B 1956 fick agera grundämne. Den införskaffades för en hundralapp och spår i motorrummet antyder att den var krockad. Tvåtaktsmotorn fick sig en överhalning: 30 hk ur två cylindrar på 864 kubik. Plåtstrukturen kring motorn behölls intakt med torpedvägg och innerskärmar och undertill den björnstarka bottenplåten. Likaså torsionsfjädring och hjulupphängning. Till detta paket fogades kraftiga rambalkar och längst bak återanvändes 92:ans tvärbalk innehållande torsionsstavar vilka mynnade ut i Saabens hjulupphängningar.

Extra skruvfjädring tillkom för säkerhets skull både fram och bak, ja fram faktiskt i dubbe uppsättning! Förarplatsen ordnades i en uppfällbar plåtlåda där rattstången gick att vika undan helt och hållet. Rattväxeln omvandlades till golvdito där den avgörande knycken bestod av en påsvetsad led från en hylsnyckelsats. Friläget löper nu upp och ned, lika knepigt att förklara som att manövrera.

När problemen med själva framdrivningen var lösta kunde projektet övergå i karossering. En låda med avrundade hörn och släta sidor tillverkades, med träspant som stomme och plywood och aluminiumplåt i skalet. Nu hade Torsten fått upp farten. Inredningen gjordes enkel och funktionell men inte utan finesser. Förarstolen kunde lätt flyttas för att bli fåtölj och bordet mellan de sofforna var hydrauliskt höj- och sänkbart. 1700 timmar tog projektet.

Nyfikenheten från tidningarna var stor då den trefärgade sensationen smattrade ut i landskapet. Rullande sportstuga, husvagnsbuss - hur skulle den tituleras? Skapelsen var ändamålsenlig, om än lite långsam. Marschfart 55-60 km/h.

Vid det här laget hade Lennart flyttat hemifrån. Anders däremot fick på nära håll ta del av fortsättningen. Torsten var inte helt nöjd och när myndigheterna vägrade att godkänna bilen (på grund av för högt framaxeltryck) satte han omgående igång med tvåan.
- Farsan kunde gå ut mitt i natten och genomföra någon lösning som han tänkt ut i sömnen, säger Anders som var hantlangare under 123 intensiva dagar.

Den nya husbilen var likvärdig i storlek, 4, 75 meter lång och två meter bred, men nu byggdes den på modernare Saab 95, med idel fabriksnya komponenter.
- Det anlände paket och lådor hela tiden.
Surret om serietillverkning tilltog. Hugskottet fick inslag av allvar och det är oklart om det förekom lite mer officiella kontakter med Saab och firma Biltjänst. Det sägs att Saab åtminstone kontaktades och kom i så fall delarna subventionerade från lagret i Nyköping?

Med en trecylindrig motor och breddad fram- och bakvagn var tvåan en mognare karaktär. Någon bilplåt byggdes inte in den här gången, bara mekanik, reglage och instrument kom från Saab. Den nya karossen andades ett sakligare 1960-tal bortom föregångarens lite truligare stil med förortskök och 50-talsmönstrad korkmatta. Nu blev det snickerier i teak och kromlister på karossen. För att inte tala om spegelvända grillgaller från Amazon.

Karossen lackades mörkrött och varmgrått, finishen var utsökt.
Där någonstans slutar historien för Torsten Johannessons del. Husbilen besiktigades och Expressen kom på besök och skrev ordet HUSBIL med krigsrubriker, kanske var det första gången i svenska språket. Ett propert prospekt togs fram med en tecknad husbil där en rad användningsområden lyftes fram.. " resandebil, bostads- och servicevagn för resemontörer, uppackningsvagn för modehus m.m m.m ". Priset i serietillverkning förutsades hamna runt 20 000 kronor.

Ettan och tvåan sågs ihop under en kort tid. Och en bild togs, mer av misstag. Sedan for den klenare av bröderna iväg söderut, mot Dalarna och ytterligare ett misslyckat försök på besiktningen. Tvåan såldes 1968 till skogsmästare Nils Bäckström i Täby som omedelbart satte igång med att korsa landet på längden och tvären. Så småningom flyttade han hem till Jokkmokk.

Torsten Johannesson var nog mer en uppfinningarnas man än en storföretagare. Verkstaden fortsatte att vara ett klurighetscentrum i Ramsele och minnet av campinglådorna bleknade snabbt i byn.
Husbil nummer två modifierades så småningom med radio, vattendunk, backlampa och den 18 juni 1976 med en helt ny V4-motor, en operation genomförd på Bil & Motor i Bredbyn till en kostnad av 5 253 kronor. Hela 65 hästar! Nu gick det att åka undan. Bäckström nötte på och när det uppenbarligen en dag blev tio minuter över målades hela karossen om (förutom dörren!) med grov pensel.

Nils Bäckström insjuknade på en av sina många upptäcktsfärder och sonen Björn Lindell fick lov att hämta hem bilen från den avbrutna turen i Västergötland. Det tog inte lång tid förrän Nils dog och bilen gick i arv, med nya resor som följd, företrädelsevis mellan Nordkalottens bästa fiskevatten. Under en hel vinter fungerade husbilen som tonårsretreat.
När mätaren stod på 7 650 mil var det dags att sälja. Startsträckan för tidningen Klassikers redaktion var minimal då annonsen trillade ut på Blocket hösten 2006.

Vi köpte oss en kelgris, men framför allt en högst duglig rullande redaktion med en OBS-faktor inte ens möjlig att mäta. Nya tapeter och lite underhåll är allt som krävt av oss så här långt.
Med skriverierna i Klassiker, inte minst den bitiga hemresan till Stockholm, började angelägna frågor flyta upp till ytan. Som till exempel var "Storebror" tog vägen.
Den blå, mildgula och röda husbilen omgärdades av flera rykten varav "torgvagn" var det mest skrämmande. "Sportstuga med sjöutsikt" var det som kom närmast sanningen och någonstans i dess dunkla förflutna viskades det om någon sol- och vårande person som haft lådan i skogen som huvudnäste.

Ett tips hamnade oväntat i knät på Anders Johannesson som störtade ut i skogen söder om Borlänge, bara några mil hemifrån, och fick det hela klart för sig. Jo, där låg farsans galna husbil. En bra bit inne bland frötallarna.
Där hade ödet kunnat vara beseglat. En skogsmaskin hade nyligen massakrerat bakdelen, karossen svajade vid beröring. Inredningen var mest att likna vid grävlingsgryt. Markägaren stod just i begrepp att avrunda det hela med en dunk bensin och en tändsticka, något som framkom senare. Men skulle någon vilja ta sig an vraket? Bara det att forsla den till en farbar väg - och sedan?

Ändå, på pluskontotot: den var komplett och overkligt unik! Kanske svaret fanns någonstans där inne i svartmögelkaoset, i vars mitt det näpet välformade cylinderlocket från en Saab 92-motor kavat tittade fram. Livsgnistor har flammat svagare än så.
Kortversionen av vad som sedan hände lyder: tack vare ett upprop på Svenska Saabklubbens internetforum for till slut en till tänderna rustad manstyrka ned från (företrädelsevis) Ã-stersund, ett gäng som sedan formerade sig till Föreningen Saab 92h. H som i Husbil, med ett enda vällovligt syfte - RÄDDA!

Det är nu mindre än ett år sedan tingesten varsamt lyftes ur skogen i armarna på en väldigt manlig skogsmaskin. Att lillebror rumlar igång är inget förvånande, men när Storebror utan ett uns av tvekan gör likadant bara lite mer inringad av rök, är det en sensation. Föreningens supermekaniker Lars Julle Olofsson hade bara att fila en aning på brytarna, byta stift och ansluta en bensintank som inte delade tesilens egenskaper. Och motorn spinner perfekt! Veckorna innan den historiska återföreningen var intensiva. Föreningen gick igenom bromsar renoverade hjulen och framför allt bytte kopppling. Karossen stagades upp av tvåtumtvå av, vilket återgav bilens dess rätta kontur minus ett King Kong-bett i vänster hörn bak.
Körupplevelsen är egenartad. Först en ratt i 90-graders vinkel. Sedan det inverterade och omkastade växelmönstret… Väl i fart skakar, hoppar och blåser det friskt. Men lyckan är obeskrivlig.

Föreningen Saab 92h är nu förutom donationer i skriande behov av att få disponera en lokal i Ã-stersund. Allt för att den modiga målsättningen ska bli verklighet: att för egen maskin glida in på den internationella Saabfestivalen i Holland 2009!