Vi bytte det ena efter det andra. Allt gick fort som det brukar göra när man har roligt. Klockfyllning, diverse småpinaler och den där extra touchen på vissa grejer som ger den där inre tillfredställelsen och är den grund varpå bilhobbyn vilar.
Lënnart skulle snart passera Bilprovningens nålsöga med en klackspark eller kanske till och med ett snett hånleende. Med glimten i ena Cibié-ögat.
Jojo. När försommaren strålade som bäst kom chocken. Det största motoroljeläckage jag kan minnas någonsin ha sett. (Bortsett från den där VW bussen från -71 jag hade nån gång under åttiotalets glada år och som ändade sitt liv med ett storstilat motorras utefter riksväg 45 med påföljande långpromenad en solig sommareftermiddag. Efter miltal med lysande oljetrycklampa.)
Bortsett från det bara sådana där "torka bort lite grann innan besiktningen"-läck som nästan alla bilar har.
Men det här… På en skala från 0 till 5 ligger Lënnarts läckage på en stark fyra i betyg. En svart droppe i sekunden, ungefär. Något som formar en ganska bra pöl under några minuters tomgång. Något som definitivt inte formar några jätteglada förhoppningar om ett enkelt bilprovningsbesök med myskommentarer som "Bra den ser ut den här" eller "Jasså en sånhär, fin den härdu, har den gått i Norrland?". Sådana kommentarer som jag är van vid när diverse veterancittror av skilda årgångar i ljuva sommartid valsar genom svensk bilprovning till musik av Vilhelm Pettersson-Berger.
Nu stod jag där till ett dystert requiem tittandes på en rostfri plåtskål som med ett kallt metalliskt plingande snabbt fylldes med droppar av svart guld.
Ridå. En stor en. I röd sammet. Hela projektet antog oändliga proportioner i min dystra skalle, urlyftande av motor, lossande av växellåda för byte av radialtätningen bakom svänghjulet som uppenbarligen övergått från mjukt vitongummi till stenhård bakelit med lika fin flexibilitet som en bit grillkol. Förmodligen såg den ut så i färgen med numera.
Och på det ett kopplingsbyte eftersom oljan fixat till lamellerna så fint att Lënnart gjorde ganska haltande starter med sin oljekontaminerade koppling.
Attans fånig osis, kort och gott. Ge upp eller inte ge upp? I ett dödsföraktande mellanspel kom vi i alla fall överens om att Lënnart var värd ett krafttag, han har ju bara gått runt 16 tusen mil!
Men en koll i Citroëns reservdelsdatabas gav vid handen att PSA städat ordentligt den senaste tiden. Vid en sökning på Lënnarts personnummer fick jag bara upp "Aucun document trouvé" när jag klickade på packningssatsen. Inget dokument funnet. Rien. Bubkes. Nada. För skojs skull letade jag runt lite mer, fanns det bromsrör och sånt ännu? Nix. Niet. Non. Aucun document trouvé. Rör kan man väl tillverka, men en radialtätning…
Därför är det här och nu dags att säga adieu. Det går naturligtvis säkert att med lite detektivhjälp finna en radialtätning med rätt specifikation, men det kräver tid, engagemang och framför allt vilja att ta tag i detta avstannade projekt, och där klämmer väl den största skon är jag rädd.
Men Lënnart är en i övrigt kry sjuttonåring! Motorn spinner fortfarande som en siameskatt och väghållning/komfort är i toppklass numera. Den okomplicerade konstruktionen med enkel monopoint-insprut ger både bränsleekonomi och harmonisk gång och standardfjädring utan krånglande datastyrning ger majestätiska Citroën-sjumilakliv.
Han har originalhjulsidorna kvar, när såg du sådana sist? Och han läcker inte det minsta i vare sig hydraulik eller kylsystem. Bara i en endaste liten malign* radialtätning med dimensionerna 90-110-7…
Vill du ta över Lënnart? Hör av dig till redaktionen med en räddningsplan! Snabba ryck premieras!
*Malign. Medicinskt uttryck som betyder elakartad, dvs. att det är farligt och/eller obotligt. Ordet är latin och betyder ordagrant "född för att vara ond".
Relaterade bildspel
Mer från Klassiker
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.