Saab 99 GL Limousine 1976: Långjobbet

Kungens resa var inte ett officiellt statsbesök, men inte mindre viktig för det. Sedan slutet av sextiotalet var de officiella relationerna mellan de båda länderna frostbitna. Under ytan var det lite bättre, med handel och militärt samarbete, men en upptining och normalisering var nödvändig. Året för USA:s 200-årsjubileum 1976 kom som en skänk från ovan, då skulle den ganska nytillträdde och ännu ogifte kungen kunna resa runt och gjuta olja på vågorna. I en Saab.

I stället för att ge sig på förlängningen i det egna huset lade Saab ut jobbet på karosserifirman Heinel i Malmö. Där hade man vana bland annat av att bygga ambulanser; en karossförlängning skulle inte vara något problem. Från Trollhättan levererades två 99:or, en fyrdörrars och en tvådörrars, där fyrdörrarsbilen skulle bära identiteten. Den ställdes längst fram; man ville ha de korta framdörrarna och tvådörrarsbakdelen med ostörd bakre sidoruta för bästa flyt i linjerna.
När Martin Bergstrand köpte 99:an år 2005 fanns dock inte mycket av karossmakarens glans kvar i bilen.

– Den var otroligt angripen, med gravrost överallt, till och med uppe på taket. Hade en vanlig 99, till och med en Turbo, varit så här rostig hade ingen lagat den, säger Martin.

De 77 centimeterna i mitten hade varit upp till Heinel att skapa. Även om det till en början är ovant att se en 99 med så långt mellan hjulen skiftar fokus strax, när man ser hur väl linjen från motorhuven till den bakre fönsterstolpen fungerar. Märkvärdigt mycket av Sasons schvung lever kvar.

I dokument från Saab som Martin Bergstrand har fått går det att följa både korrespondens mellan Saab och Heinel och hur ärendet sköttes internt hos Saab. Där finns också skisser och beräkningar på viktfördelning och totalvikt. Att stoppa in en så stor bit mitt i en bil tynger förstås, och ökar belastningen på karossen. Men några förstärkningar gjordes inte, grundkonstruktionen pallade trycket ändå.

En kunglig Saab 99 väger in strax under två ton när den är fullastad. Förlängningen stod för 120 av de påplussade kilona, då finns två fällstolar med i matematiken också, utöver tak, golv och de specialtillverkade dörrarna med de stora glasrutorna. Ytterligare vikt adderades dessutom av AC-installationen som stod för 30 kg. Den senare var, enligt dokumenten, pr-mannen på Saab-Scania Torsten Åmans önskemål. Han ville även att bilen skulle få GLE-hjulen och extralampor under främre stötfångaren.

Det är inte bara förlängningen som är special, även blandningen av utrustningsnivåer sticker ut. 99:an är en GL men har utöver aluminiumfälgarna också insprutningsmotorn på 118 hk som normalt var förbehållen EMS och GLE. Däremot fick den inte klädseltyget från de dyrare bilarna. Kanske hade det med tidspressen att göra; inredningen behövde matcha den yttre kulören, Royal Blue, och att få fram lyxtyget i den nyansen kan ha varit för mycket för tidsschemat, det var bråttom att få bilen klar.

Resan började på östkusten, med besök hos president Gerald Ford, innan den fortsatte till Minnesota och vidare till nordvästra USA. Kalifornien, Colorado och Kansas följde innan man vände tillbaka österut, till staten Illinois och Chicago. På de längre transportsträckorna flög entouraget medan Saaben fraktades för att få tjänstgöra vid de officiella tillfällena.

Även om bilen mäter in på fem och tjugo var det inte mycket att ställa mot ens en ordinär bil av amerikanskt sjuttiotalssnitt. När de amerikanska limousinerna togs fram vid de riktigt högtidliga tillfällena tappade 99:an lätt självförtroendet. Fast den som provsitter denna ovanligt långa Saab 99 blir imponerad. Okej, till och med en bredaxlad svensk har svårt att mäta sig med en amerikansk limousine men på längden är det jämnt skägg!

Efter USA-resan återbördades Saab-limousinen till hemlandet och Saab. Bilen hörde aldrig till Hovstallet utan ställdes till kungens förfogande av biltillverkaren. Det är inte bekräftat men att Wallenberg hade ett finger med i spelet är sannolikt. Annars är ju Volvo mer förknippat med limousiner och specialbyggen.

Tillbaka i Sverige stod den registrerad på olika bolag i Saab-sfären, omväxlande i Linköping och i Nyköping innan den 1981 såldes vidare till en privatperson. Sedan började en lång vandring mellan olika ägare. Den gick som taxi och skolskjuts. Användes som reportagebil i lokaltidningspressen. Blev omlackad i mörkgrå metallic och stod till slut avställd, hos en engelsk Saabentusiast som flyttat till Sverige.

I stället för att ta sig an Saaben med en gång, som Martin hade tänkt, lade han tid på research och på att samla delar. Inställningen var från början att behålla så mycket som möjligt, att renovera istället för att byta ut. Men plåt gick inte att undvika…

– Jag har bytt drygt tre kvadratmeter och fick bygga en karossvagga av två motorstativ från Biltema för att kunna komma åt att svetsa, säger Martin.

Trösklarna var det inte mycket kvar av. Bakstammen var kraftigt rostangripen, vänster karossida fick bytas, det fanns rost i rutramen och det fanns gamla rostlagningar, som på nytt blivit rostangripna, att fixa. De stora specialbyggda bakdörrarna var också rostiga. Där skaffade Martin ett par nya dörrskinn som utgångsämnen men skicklige plåtslagaren Bengt Blad som han anlitat för att göra jobbet valde att laga dörrarna utan dem.

– Det gjorde han med den äran, säger Martin. Inte en klick plastspackel utan endast med hjälp av skicklighet, svets och tennspackling gjorde han jobbet.
Ingen del har lämnats orörd men vissa saker har krävt större ansträngning, som elsystemet. Där fanns ett virrvarr av tjyvkopplingar och märkliga dragningar, spår av bränder och kabelisolering som sett sina bästa dagar.

– Det var mycket mätande och mycket tid men till slut hade elsystemet både rätt funktion och rätt färger, kontaktdon och kabelareor, säger Martin.

Fälgarna glasblästrades och klarlackades för rätt finish, förzinkade detaljer fick ny ytbehandling, innertaket byttes ut och sattes in igen som det hade gjorts vid limousinekonverteringen; med spant i stället för att limmas. Martin fick leta rätt på tyg och dito vinyl för att renovera inredningen men mycket är original, fast omhändertaget.

– Mattorna var otroligt slitna, först efter 4-5 tvättar gick det att färga in dem, det fick jag hjälp med av Colorglo. De fixade även dörrsidornas vinyl.

Efter många timmars arbete kunde Martin äntligen lämna bilen för lackering, självfallet i Royal Blue. Med stor möda lagd på återmontering var det dags för den första riktiga provkörningen. Det gick sådär. Automatlådan slutade att driva efter fyra mil!

– Då fick jag nog ett för tag och ställde den i garaget…

Men med en nyrenoverad låda kom suget tillbaka och Martin kunde åter börja sortera ut detaljerna. Som lön för många och långa dagar, kvällar och nätter i garaget var bilen klar på riktigt sommaren 2022.

Hur är då en lång Saab att köra?

– Den är väldigt riktningsstabil som följd av den långa hjulbasen och styrväxelns utväxling, men kanske inte så pigg på att svänga. Man kan tro att den ska vara väldigt slö; nu har jag inte kört den med fler än fyra personer i ännu men då hänger den med bra, säger Martin. 

Fotnot: I Saabs interna dokument anges förlängningen till 770 mm. Jämför man axelavstånd hamnar man på 760 mm. Avrundningar i beräkningar, mätavvikelser och det faktum att bilen är delvis handbyggd gör det svårt att pricka förlängningen på millimetern.

Steg för steg