Nu flyter det på i verkstaden!

Det är bara och bita ihop och fortsätta med eländet. Dag två i misären har nu hur som helst lättat så pass att det nu är lite mer som vanligt med verkstad fullt ut . Definitivt ingen Lazze Stefans. Bara bra och hög musik på stereon.

Efter jag fått fram en ny mall för den blivande sparklådans profil så går det rätt raskt att få fram formen. Återigen har jag  jättehjälpen av både engelska hjulet samt krymp- och sträckmaskinen. Kan alltså inte nog många gånger berömma dessa maskiner som är helt ovärderliga. Hur fasen gjorde jag innan?

Det sägs att man lär sig av misstagen. Men att det skulle vara en åratal lång process att lära sig göra sparklådor till en Dodge 1928 trodde jag inte. Frågan är väl snarare nu om den kunskapen behövs så mycket mer. Men nu var i alla fall formen funkis och stämmer som jag ville ha den.

I det längsta försöker jag nu låta bli att titta på andra sidan, där är det ju fortfarande samma h-e. Men jag har i alla fall vanan trogen kapat till plåtarna och i viss mån även knäckt till de profiler som behövs dit. Måste bara gruva mig ett tag och göra lite kul saker innan, som exempelvis hörnet längst bak.

Det känns som om jag får till bakväggens hörn med sitt avslut mot sparklådan, så är jag åter på banan även om rubbet återstår på andra sidan. För då vet jag att jag kan gå in i det eländet med full kraft och fokusera bort allt det negativa.

Det är ju såhär. Mindre problem dyker upp mest hela tiden. Visst det stör, men dessa små trixigheter passeras då i regel med andhämtning och funderingar över en kaffekopp. Då brukar kreativiteten öka gånger tio och ge mig nytt flöde. Sedan brukar jag försöka lagra alla de små bra framstegen på hög. För att kunna ta de större negativa saker som ibland utan förvarning drabbar en med full kraft.

Nåja, nog om detta. En kul sak var i alla fall ett telefonsamtal härom kvällen. För ett antal år sedan byggde jag ju upp en annan rod av ett Dodge 1928 vrak. Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg berättelsen om Victory Six 28:an (del 1) i den här artikelserien.

Jag gjorde aldrig klar den utan Victoryn såldes iväg efter mycket funderande. Ett beslut jag trots allt inte ångrat. Jag lever efter regeln att det som var rätt då ska man inte ångra. Ändå har jag varit lite nyfiken på vart den tog vägen. Killen jag sålde den till bjöd iväg den efter ett tag. Den bytte ägare ytterligare en gång för sedan bara försvinna.

I dagens multimediasamhälle brukar det kunna skvallras om det mesta men det gick inte hitta info någonstans. Jag kastade därför ut ett par förfrågningar om Victoryn här i uppdateringarna.

Hur som, telefonen ringde och en Christer från Hedemora hade tydligen blivit hintat av en kamrat som läser om Plan Farfar att jag gärna ville veta vart min tidigare rod tagit vägen.

Christer själv hade ingen aning om Plan Farfar-projektet och än mindre deltar han på digitala plattformar så det var kanske inte så konstigt att jag inte fått tag i några uppgifter.

Vi pratade länge. Christer hade precis börjat på med Victoryn och hade även planerat att ta kontakt med mig för att få en del svar om bilen och dess komponenter.

Så kul – och nu har vi plötsligt ett gemensamt problem. Det hela handlar om hur katten vi ska kunna få till en varsin motorhuv?

Det är nyproduktion som gäller, begagnatsidan är självfallet mer eller mindre helt obefintlig till dessa bilar här i Sverige. Men skulle det finnas någon som har ett Dodge -28 vrak stående så får du väldigt gärna höra av dig! Jag behöver även skärmar. Om vraket finns i Ystad eller Haparanda så spelar det mindre roll.

I alla fall. Motorhuven på Dodge -28:an är som på alla 20-talare i fyra delar. De två övre halvorna har en pressning eller rättare sagt typ en fals som börjar från noll strax framför vindrutan och blir drygt 12 millimeter hög framme vid kylarmanteln.

Problemet är att jag har fasen ingen som helst ide om hur jag ska kunna tillverka den. Min plåtbock, kanske en kantvik går ställa in? Köra sakta i sick- och falsmaskinen samtidigt som man spänner åt trycket succesivt känns inte heller som någon vidare ide. Har någon några tips?

 

Bild och text Lars "Julle" Olofsson