Mäh?! Julle och Kåre hade ju lovat att inte göra några sista-minuten-jobb på Chevan före Skokloster. De kunde inte hålla sig förstås. Stress och deadlines är deras bensin...
Visst är det lite märkligt att när man väl börjar få ordning på bitarna, när allt lirar som det ska och det är full funktion så sitter man och letar efter fel som inte finns. Eller kanske rättare sagt letar efter fel som inte får finnas.
En del saker kanske man inte ska benämna som direkta fel – som till exempel avsaknad av en blomma i blomvasen. Men lik förbannat så sitter man ju och retar sig på det eftersom det egentligen inte ska vara så. Nu är ju den saknade blomman i vasen en rätt enkel sak att fixa. Värre är då exempelvis en gnålande bakaxel eller något annat som är jobbigt att ta isär och ordna.
När man renoverat, fixat och grejat och till slut kan sticka ut och åka så är det ju rätt naturligt man utvärderar insatserna. Var verkligen säcken med investerade stålars på motorn nödvändig? Växlade lådan nu bättre efter alla nya delar och låter verkligen de nya dyrhögtalarna så mycket bättre än de gamla?
Massor av frågor efter man öst in tid och pengar på en bil som kanske körs 500 mil på ett år med en tredubblad bränsleförbrukning i jämförelse mot bruksfamiljeholken men ändå… Känslan på första provturen efter storfix är svårslagen och det är i alla fall mycket av det som är bensinen för mig att hålla på med gamla bilar som andra många gånger har ratat.
Jag och Kåre har öst pengar över Plan 53. Det blev vi om inte annat varse om nu vid sista sammanställningen inför vår stundande försäljning. Trots vi fått generös sponsring på en hel del och haft bra rabatter på mycket annat så är det ändå rejält minus i totalen. Det kostar mycket, mycket mer än många tror även utan bling på utsidan. Vår insatta peng ligger ändå långt under vad hela resan egentligen skulle ha landat på.
Alla som följt oss vet vi rotat i massor och bara en sådan sak att Chevan fortfarande var ramlyft endast 9 dagar före Wenngarn i fjol är egentligen helt sjukt när man tänker efter. Vi har fått oerhört mycket gratis hjälp av våra garagehjältar, TACK i mängder! Utan er hade inte Plan 53 kommit ut i det skick den är idag det är ett helt oantastligt konstaterande.
Men man behöver inte vara någon Einstein för att fatta att precis allt revs inte isär på 71 dagar. Inte röra om det funkar säger många och jag vill gärna hålla med. För varför som exempel klyva en motor om den går som den ska? Handlar det i så fall endast om en egen tillfredställelse över vetskapen att nu är motorn ok eller är det bara för att säkerställa en trygghet att nu kommer det att fungera?
Antagligen är det en kombo. Men hur tryggt är det då ifall kylaren som monterades 1955 möjligtvis och bara får en skvätt färg och inget annat. Eller en likströmsgenerator som på sin höjd får fyra nya kol, den funkade ju innan…
När det gäller renoveringen av Plan 53 har målsättningen varit att ha full funktion på allt. Bilen ska kunna köras 100 mil utan annat än tanka och kolla olja. Vi har sällan eller aldrig med ens en skruvmejsel på våra resor. Samtidigt som en del kamrater fyller skuffen med reservdelar och största verktygssatsen. Personligen avskyr jag att behöva greja med en bil ute på en resa. Det om något är värsta skiten för skruvar gör jag i tillräckligt mycket i min verkstad ändå. Ute på vägen ska det bara funka, allt annat är ren och skär öken.
Kåre och jag har ibland haft rejäla samtal. Ja, jag säger samtal för vi har faktiskt inte blivit ovänner över huvud taget angående Plan 53. Däremot har vi inte alla gånger varit helt överens över vad som ska bytas eller försöka behållas.
Bensinpumpen till exempel. ”Vi kan väl prova och se om gamla funkar” menade Kåre samtidigt som jag tyckte den självklart skulle bytas ut mot en ny. Erfarenheten säger att gamla pumpar som inte varit igång på åratal dör av dagens alkoholbaserade bensin.
Hur det nu gick med nya pumpen/pumparna kunde ni ju läsa om i förra uppdateringen. Så var det alltså med den saken och man blir bara profet i sitt eget garage. Men det är lite så det är. Jag vill gärna byta bensin-, vattenpump, slangar etc på en motor som väcks till liv. Men man behöver nödvändigtvis inte byta kolvringar, lager eller ens en koppling.
Bakaxeln på Plan 53 var just en sådan sak som vi räknade med skulle kunna fungera eller åtminstone skulle kunna utvärdera över tid. Bakaxeln innehöll sirapsfärgad olja – enbart det är ju ett gott tecken. Axeln verkade inte heller glapp men hade givetvis varit med. Det blev ny färg, helt nya bromsar och bromsrör. Bussningarna till bladfjädrarna hade passerat bäst-före datum men dessa gick ju rätt enkelt att byta sedan så jobben med bakaxeln stannade där i fjol.
Spårvagnsljudet fanns redan när vi besiktade men vad katten, säg den bakaxel på en gammal bil som inte låter lite. Under vinterrallyt så satt jag och roade Kåre och Mats Torfjäll med att styra (o)ljudet från axeln med gasen. Men visst var det lite lagerljud också?
Inför Västeråsresan och Summer meet hade tankar på normalt transljud övergått till en rejäl oro ”Tar vi oss verkligen fram och åter?” Spårvagn med inslag av stenkross i uppförsbackar hade nu blivit standard i hastigheter över 90 km/h. Spiken i kistan var kvällen innan avresan till Västerås när jag insåg att det saknades över en liter olja i bakaxelbanjon.
Vår största önskan blev då att hitta en annan axel och då helst från en automat då utväxlingen på PG-bilarna var mer gynnsam och skulle ge mer fart än vår ”terrängväxlade”. Problemet var spannet på vi endast kunde söka en axel från 1953 till 1954 års modell. 1952 och tidigare har en ännu lägre utväxling än vår -53:a och 1955 blev det öppen kardan.
Sverige ekade tomt och att byta till en modern axel skulle innebära massor med merjobb med annan kardan och en annan växellåda. Då skulle vi även behöva en annan kopplingskåpa, växelmekanik… GAAH!! Alltså hur mycket stök som helst och på sommaren vill man ju åka inte stå och plocka med sunkiga begagnande prylar som ingen vet hur de kommer funka.
Jag satte igång och letade i lagertabeller, sökte på storlekar på pinjong och kronhjulslager. Det var en röra av tummått som översattes till millimeter med både två och tre decimaler. Oavsett, att plocka del för del från USA blev både dyrt och kändes minst sagt osäkert. Framför allt när Google mest tipsade om kompletta axle swaps från Camaros och S10-pickisar. Till slut hittade jag hos ”Chevs of 40´s Parts” en komplett låda med rubbet till vår axel utom kronhjul och pinjong för strax över sextusen spänn.
Pling! när summan drogs från mitt kort kom – som alltid – den här tomhetskänslan över att degen försvann från kontot och här sitter jag ensam kvar utan ens en liten skruv. Stressen hade ju även börjat infinna sig eftersom nu snackar vi inte ens tre veckor tillbaka och om tre dagar ska vi ju köra ner Plan 53 till Skokloster. Varför är ingen förvånad?
Text och bild Lars ”Julle” Olofsson, Kåre Torfjäll
Bildspel – nu renoverarvi bakaxeln
En del saker kanske man inte ska benämna som direkta fel – som till exempel avsaknad av en blomma i blomvasen. Men lik förbannat så sitter man ju och retar sig på det eftersom det egentligen inte ska vara så. Nu är ju den saknade blomman i vasen en rätt enkel sak att fixa. Värre är då exempelvis en gnålande bakaxel eller något annat som är jobbigt att ta isär och ordna.
När man renoverat, fixat och grejat och till slut kan sticka ut och åka så är det ju rätt naturligt man utvärderar insatserna. Var verkligen säcken med investerade stålars på motorn nödvändig? Växlade lådan nu bättre efter alla nya delar och låter verkligen de nya dyrhögtalarna så mycket bättre än de gamla?
Massor av frågor efter man öst in tid och pengar på en bil som kanske körs 500 mil på ett år med en tredubblad bränsleförbrukning i jämförelse mot bruksfamiljeholken men ändå… Känslan på första provturen efter storfix är svårslagen och det är i alla fall mycket av det som är bensinen för mig att hålla på med gamla bilar som andra många gånger har ratat.
Jag och Kåre har öst pengar över Plan 53. Det blev vi om inte annat varse om nu vid sista sammanställningen inför vår stundande försäljning. Trots vi fått generös sponsring på en hel del och haft bra rabatter på mycket annat så är det ändå rejält minus i totalen. Det kostar mycket, mycket mer än många tror även utan bling på utsidan. Vår insatta peng ligger ändå långt under vad hela resan egentligen skulle ha landat på.
Alla som följt oss vet vi rotat i massor och bara en sådan sak att Chevan fortfarande var ramlyft endast 9 dagar före Wenngarn i fjol är egentligen helt sjukt när man tänker efter. Vi har fått oerhört mycket gratis hjälp av våra garagehjältar, TACK i mängder! Utan er hade inte Plan 53 kommit ut i det skick den är idag det är ett helt oantastligt konstaterande.
Men man behöver inte vara någon Einstein för att fatta att precis allt revs inte isär på 71 dagar. Inte röra om det funkar säger många och jag vill gärna hålla med. För varför som exempel klyva en motor om den går som den ska? Handlar det i så fall endast om en egen tillfredställelse över vetskapen att nu är motorn ok eller är det bara för att säkerställa en trygghet att nu kommer det att fungera?
Antagligen är det en kombo. Men hur tryggt är det då ifall kylaren som monterades 1955 möjligtvis och bara får en skvätt färg och inget annat. Eller en likströmsgenerator som på sin höjd får fyra nya kol, den funkade ju innan…
När det gäller renoveringen av Plan 53 har målsättningen varit att ha full funktion på allt. Bilen ska kunna köras 100 mil utan annat än tanka och kolla olja. Vi har sällan eller aldrig med ens en skruvmejsel på våra resor. Samtidigt som en del kamrater fyller skuffen med reservdelar och största verktygssatsen. Personligen avskyr jag att behöva greja med en bil ute på en resa. Det om något är värsta skiten för skruvar gör jag i tillräckligt mycket i min verkstad ändå. Ute på vägen ska det bara funka, allt annat är ren och skär öken.
Kåre och jag har ibland haft rejäla samtal. Ja, jag säger samtal för vi har faktiskt inte blivit ovänner över huvud taget angående Plan 53. Däremot har vi inte alla gånger varit helt överens över vad som ska bytas eller försöka behållas.
Bensinpumpen till exempel. ”Vi kan väl prova och se om gamla funkar” menade Kåre samtidigt som jag tyckte den självklart skulle bytas ut mot en ny. Erfarenheten säger att gamla pumpar som inte varit igång på åratal dör av dagens alkoholbaserade bensin.
Hur det nu gick med nya pumpen/pumparna kunde ni ju läsa om i förra uppdateringen. Så var det alltså med den saken och man blir bara profet i sitt eget garage. Men det är lite så det är. Jag vill gärna byta bensin-, vattenpump, slangar etc på en motor som väcks till liv. Men man behöver nödvändigtvis inte byta kolvringar, lager eller ens en koppling.
Bakaxeln på Plan 53 var just en sådan sak som vi räknade med skulle kunna fungera eller åtminstone skulle kunna utvärdera över tid. Bakaxeln innehöll sirapsfärgad olja – enbart det är ju ett gott tecken. Axeln verkade inte heller glapp men hade givetvis varit med. Det blev ny färg, helt nya bromsar och bromsrör. Bussningarna till bladfjädrarna hade passerat bäst-före datum men dessa gick ju rätt enkelt att byta sedan så jobben med bakaxeln stannade där i fjol.
Spårvagnsljudet fanns redan när vi besiktade men vad katten, säg den bakaxel på en gammal bil som inte låter lite. Under vinterrallyt så satt jag och roade Kåre och Mats Torfjäll med att styra (o)ljudet från axeln med gasen. Men visst var det lite lagerljud också?
Inför Västeråsresan och Summer meet hade tankar på normalt transljud övergått till en rejäl oro ”Tar vi oss verkligen fram och åter?” Spårvagn med inslag av stenkross i uppförsbackar hade nu blivit standard i hastigheter över 90 km/h. Spiken i kistan var kvällen innan avresan till Västerås när jag insåg att det saknades över en liter olja i bakaxelbanjon.
Vår största önskan blev då att hitta en annan axel och då helst från en automat då utväxlingen på PG-bilarna var mer gynnsam och skulle ge mer fart än vår ”terrängväxlade”. Problemet var spannet på vi endast kunde söka en axel från 1953 till 1954 års modell. 1952 och tidigare har en ännu lägre utväxling än vår -53:a och 1955 blev det öppen kardan.
Sverige ekade tomt och att byta till en modern axel skulle innebära massor med merjobb med annan kardan och en annan växellåda. Då skulle vi även behöva en annan kopplingskåpa, växelmekanik… GAAH!! Alltså hur mycket stök som helst och på sommaren vill man ju åka inte stå och plocka med sunkiga begagnande prylar som ingen vet hur de kommer funka.
Jag satte igång och letade i lagertabeller, sökte på storlekar på pinjong och kronhjulslager. Det var en röra av tummått som översattes till millimeter med både två och tre decimaler. Oavsett, att plocka del för del från USA blev både dyrt och kändes minst sagt osäkert. Framför allt när Google mest tipsade om kompletta axle swaps från Camaros och S10-pickisar. Till slut hittade jag hos ”Chevs of 40´s Parts” en komplett låda med rubbet till vår axel utom kronhjul och pinjong för strax över sextusen spänn.
Pling! när summan drogs från mitt kort kom – som alltid – den här tomhetskänslan över att degen försvann från kontot och här sitter jag ensam kvar utan ens en liten skruv. Stressen hade ju även börjat infinna sig eftersom nu snackar vi inte ens tre veckor tillbaka och om tre dagar ska vi ju köra ner Plan 53 till Skokloster. Varför är ingen förvånad?
Text och bild Lars ”Julle” Olofsson, Kåre Torfjäll
Bildspel – nu renoverarvi bakaxeln
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.