Det enklaste blev nästan det svåraste. I över 7 månader var vasen tom. Det blev till slut Kåres fru Lena som löste problemet med den saknade rosen i vasen.
Så kom den då till slut. Som vanligt tog skuttet över ”de sju haven” mindre än ett dygn och kunde följas minut för minut. Det är när det här inrikesfraktbolaget som alla gnäller på tar över det i regel blir grisnit. Drygt 10 dagar behövde lådan på sig att fraktas från Arlandas terminal till mitt utlämningsställe. Bonus vid stor beställning var en katalog med hot rod-prylar.
Den här gången körde vi hardcore i blå hallen ute på gruset. Nyttigt att verkligen få känna på hur bortskämd man egentligen är med en riktig verkstad.
På mindre än två timmar hade vi bakaxeln loss från bilen och inburen i verkstan. Lång tid? Tjae, allt är väl relativt men det är en krånglig rackare där kåpor och en led måste tas isär direkt bakom växellådan.
Att bomba axeln var snabbt gjort. Intresserat studerar jag hur drev och andra saker ser ut i fråga om slitage.
Pinjongen är på dessa Chevor en märkligt lång historia på nästan två meter.
Med rätt verktyg är det en smal sak att få isär omöjliga saker. Utan avdragare blir det inget bra bakaxelmek.
Alla lager bar spår av långt stillestånd. När det blir tryckmärken och till slut även rost så rasar det till slut. Men framförallt på gamla jänkare som är grova i toleranser och storlekar kan det låta illa länge innan det går så långt.
Under tiden jag som mekar bakaxel så ordnar Kåre bladfjädrarnas bussningar. Moris Minor av alla bilar visar sig ha samma dimensioner på både bussningar och fjäderhänke som Chevrolet 1953. Det här är den enskilt simplaste åtgärd som gett absolut mest i fråga om komfort. Det blev en helt annan bil med friska bussningar i bladfjädern.
Det krävs tålamod och ofta måste man göra om samma jobb flera gånger när det gäller bakaxlar. Bara en sådan sak som att shimsa in pinjonghöjden är en rätt jobbig process eftersom man måste sätta ihop drygt 2 meter pinjong innan den kan kontrolleras och sedan på nytt tas isär ifall den blivit fel. Med en indikatorklocka mäter jag sedan in lagersättning och kuggspel.
Men efter en kväll sitter axeln åter ihop och Mr Cleveland tycker hussen ska dra till skogs istället för att meka -53:a.
Provkörning och bakaxelns numera tysta existens skulle givetvis firas med en mackkorv. ”Åh fan, stängt! Är klockan redan 23:30…”