Plan 53 - Ny motor

Vi hade alltså nu rejäla problem med en duktigt slamrande motor och när vi stilla rullade in mot vägkanten så menade Hasse från sitt hörn i baksätet -Du skulle inte pratat om Backracet om två helger- och kanske var det så. Vi har ju anmält Plan 53 till Nostalgia Hill Climb i Hammarstrand. En tävling där jag först egentligen varit lite ambivalent till det här med att plåga skiten ur Plan 53 uppför en lång backe.

Vi lämnade Plan 53 hos en kollega till Urban på en gård i Sollefteå och dryga timmen senare intill Magnus i hyrbilen loggade jag in på Facebook där jag berättade att Plan 53 nu behövde en ny motor. Mitt inlägg hade morgonen därpå delas långt över 100 gånger och kommentarerna med tips och engagemang var en meterlång läsning.

Helt klart berör Plan 53:s väsen fler än mig och Kåre. Det kändes lite som hela bilentusiast Sverige engagerade sig för lösa vårt problem. På förmiddagen när jag åter loggade in på tråden hade vi tips på inte mindre än 6-7 olika motorer från Malmö till Luleå.

Hetast tipset kom dock från Peter Andren på Frösön. Han hade en 235 truckmotor som vi på gjutnummer snabbt daterade tillverkning mellan 1957-62 med en kristallklar historia.

En Östersundsprofil köpte 1960 en Chevrolet Biscayne i USA. Bilen togs hem som flyttgods men blev tyvärr stulen i slutet av 60-talet. Chevan hittades dock igen ute på ett gärde med skuren maskin. Så en bättre begagnad motor ur en brandbil som gått endast 3000-mil köptes från en skrot i Sundsvall.

Bilen kördes sedan med den motorn i några år till innan bilen ställdes i en lada. Decennier gick tills Peter fick köpa den laduställda Cheva Biscayen med löfte om att skjutsa den nu åldriga ägaren någon sommartur.

Jag och Olle Wilsson lånade Peters Cheva och gjorde en Sverigeresa som Olle skrev om i Klassiker 1/2016. Jag hade alltså redan provkört motorn utan vetskap jag några år senare skulle montera den i vår Chevrolet 1953 Tankar svindlar om hur det kan bli.
Efter ett par år havererade kopplingen i Peters bil och motorn byttes då mot en annan lite modernare. Men 235´an lagerställdes eftersom den enbart snurrat ca 6000 mil och nu blir ju den rena Hotrod motorn som ersättning för den något trötta och lagerskramlande 216 som sitter i Plan 53.

Jag och Kåre var rörande överens om att motorbytet var snabbt gjort. Vi är ju unisont obotliga tidsoptimister där dygnet alltid har fler än 24 timmar och sömn är något man kan åtnjuta någon annan natt. Jag avbokade ändå backracet, det kändes inte riktigt rätt att utsätta Plan 53 för det och jag brukar försöka lyssna på magkänslan.

Med den avbokade deadlinen fanns det genast oceaner av tid igen. Nu var det torsdag och en ny deadline sattes till onsdag veckan därpå för skarp provkörning. Jag ansåg det var rätt viktigt att få lägga lite mil på motorn eftersom jag tänkte köra Chevan till Västerås på fredag för att kunna vara med på Summermeet. Men med så gott om tid kunde Kåre dra ut på sjön med sin båt och jag tog hand om några kundbilar.

Hasse däremot, min outröttlige granne var däremot inte lika överens om våra oceaner av tid. Så han tog lite ansvar och började förbereda urlyftning av den rasade 216´n maskinen.
Hasse jobbade på så pass bra så vi lyfte faktisk ur motorn samma kväll.

På söndag gick jag och Kåre all in och skulle först klyva gamla 216 motorn och tvätta/lacka upp den nya. När vi plockade isär 216 kunde vi konstatera att ”orrandet” vi haft i dragläget från första start. Berodde på den nya kopplingen från USA med sitt tjockare lamellcentrum tog i svänghjulets skruvskallar. Skönt att vi äntligen hittade en orsak, teorierna hade varit lika många som ”experterna” som utalat sig.

En annan vän, Arne Landberg kopplades raskt in för lite maskinbearbetning. Arne skulle fräsa ned 1,8mm på svänghjulets skruvanlägg och 0,8mm toppande av skruvskallar. Han förstod även den snäva tidsramen så svänghjulet lovades klart till dagen efter. Visst är det härligt med folk som förstår deadlines.

Så långt allt väl och dagen efter kunde vi på den nylackade motorn montera 216 växellådssvepet och skruva fast det bearbetade 235 svänghjulet. Minuten efter jag momentdragit sista skruven insåg vi att vår dyrkoppling från USA inte passade mot 235´ans svänghjul.
Det är sådana gånger ett brett kontaktnät med bra personer belastas och endast 10 minuter senare hade vi en ny koppling i kartong liggande utanför ett garage på Frösön och en Kåre på väg med bil för att hämta.

Klockan 21 var Kåre åter och vi försökte montera vår nya koppling. Det enkla blev åter ytterst besvärligt när vi hårt och brutalt då drabbades av en ny insikt. En koppling till en 235´a är större och ryms helt enkelt inte fysiskt i ett växellådssvep från en 216 motor. Ridå! Hur fåniga tror ni inte vi kände oss och vi får väl stödja oss på -man kan inte veta allt- Fast… nu har vi ju även den kunskapen.

Jag brukar säga man lär sig något nytt varje dag och när den här kunskapen levererades så hårt och brutalt. Så drabbades jag av det inte helt enkla ”Julletjuret” som även Kåre fått lärt sig att handskas med. När det går så här ont och ingenting vill fungera så blir jag alltså ofta direkt styggtjurig. Eller på ren svenska rent av elak på det materiella.

Det blir för mig som om det materiella har bildat en slags pakt emot mig och då blir det för mig en envig om att vinna till varje pris. Jag får ett envist driv typ -Det här ska jag banne mig fixa och ha klart till varje pris om vi så ska hålla på till halv sex i morgon bitti-
-Det här vart ju jättebra men ändå inte- var min öppningsfras när Arne svarade i telefon.
Han replikerade endast ett kort - kom hit! När han fått klart för sig vad vi hade för problem Tack Arne! Du levererade och gjorde det igen. Klockan 23 samma kväll monterade vi det av Arne bearbetade 216´n svänghjulet och tillhörande koppling. Den segern firades med en kall på verandan.

Det enkla är inte alla gånger så enkelt och vilken tid allt strul tar. Kåre körde 8 mil enbart den här kvällen för att lösa problemen. Svänghjulskopplings hysterin var ändå bara en liten del i motorbytet.
På 235an satt ett grenrör som var sprucket. Vårt 216 rör såg ut att kunna passa men det sitter ihop med insugsröret som vid närmare analys visade sig ha en annan vinkel. Ett passande grenrör lokaliserades hos en annan kontakt Anders Bengtsson i Bräcke och dit är det 7 mil enkel. Kåre körde och hämtade, jag mekade och vid avstämningen så visade det sig att alla tre grenrör hade olika gjutnummer och utföranden. VEM har påstått det är enkelt att hålla på med gamla bilar och alla delar är i princip samma?

Den som tror att exempelvis Cheva 350 smallblock är snudd på samma block är ett hett tips att googla ”GM engine cast number” Det finns fascinerade många olika gjutnummer och varianter.





Text Lars ”Julle” Olofsson Bild Lars ”Julle” Olofsson, Kåre Torfjäll