Hur felsöker man en bil som funkar ibland och ibland inte? Kan en viss sorts strul bara förklaras med en gammal bils inre väsen? Julle funderar över en strulande Plan 53.
På sensommaren i fjol, veckorna före Klassikerträffen på Wenngarn, levde jag och Kåre i villfarelsen att vi skulle kunna köra Chev -53:an för egen maskin ner till Stockholm. Tyvärr nådde vi inte ända fram eftersom vi inte hann få klart bilen till den bokade besiktningstid två dagar före avfärd. Så det fick bli plan B, det vill säga trailer. Men vi körde i alla fall in -53:an för egen maskin i Wenngarns slottspark!
Sedan dess har vi både kört Chevan närmare 200 mil och gjort massor av åtgärder. Men jobben på -53:an har inte direkt varit för att säkerställa tillförlitligheten. I princip har det varit tvärtom med fokus satt mer på slutförande av sådant som vi inte hann med till Wenngarn. Som exempelvis dragkrok, ljuddämpande åtgärder och en trevligare insida.
Fel prioriterat kanske en del tycker men faktum att -53:an tryggt levererade åktur efter åktur. Den har startat direkt utan vare sig host, slammer eller andra felgrejor och skött sitt jobb till 110 procent.
Första riktiga hardcore-testen blev direkt efter besiktningen då -53:an skjutsade mig och min familj till en glassbar sju mil söder om Östersund. Sedan körde jag den i princip varje dag under hela hösten innan vi när snön kom ställde in den i garaget på Kåres jobb.
För första vintern sedan åtminstone 1979 fick nu -53:an en fristad under tak. Tanken svindlar. Parkerad i ett torrt och varmt vintergarage för första gången på decennier istället för utomhus i ur och skur. Kåre har då passat på att skämma bort den gamla Chevroleten ytterligare med bland annat ett oljebyte och några bensinfilter. Han har monterat kromlisterna som inte hanns med på sparklådorna och dekalen på bakluckan som inte längre existerade.
Ventiler har ställts och förgasaren har fått nya packningar, flottör och en nålventil. Gången i motorn var efter detta småpysslande smått fantastisk och har -53:an bara fått full choke så har man nästan bara behövt titta på nyckeln så har den startat.
Jag körde JVBK:s Luciacruising på hala sommardäck i december. Det var minus 11 och Chevan bara levererade. Visserligen med lite slir och sladd men i kupén var det varmt från det implanterade Saab V4 värmeelementet i Chevans original värmepaket.
På lånade vinterhjul så körde vi sedan JVBK:s vinterrally. Det var ett långt rally som gick i jämtländsk fjällterräng. Kåres bror Mats som åkte med i baksätet imponerades av Plan 53:s trygga rullande. Vi körde över 20 mil den dagen och på eftermiddagen längs E14 hem från Järpen höll vi stadigt 90 km/h bland Volvo V70 och takboxförsedda Audisar.
Allt detta var den grundläggande orsaken till den något sjuka idén som innebar vi planerade köra ner med Chev -53:an för egen maskin till Elmia i Jönköping. Dessutom tänkte vi ta med Plan Farfar på släp efter. En plan så pass crazy att vi omöjligt kunde låta den passera.
Dryga månaden innan avgång körde vi därför ut -53:an till min verkstad. Vi skulle bland annat plocka ut säten för omklädning. Försöka fixa tankmätaren. Bilbälten och en ljudanläggning skulle monteras och diverse andra prylar sattes upp på göralistan.
Eftersom jag samtidigt spurtade med Plan Farfar mot Elmia och dessutom jobbade ordinarie i verkstan så kördes -53:an ut och in mellan hobbypassen och den stackarn hamnade alltså ute i vinterkylan igen. Det var sedan efter en natt då tempen krupit under minus 20 som den verkligen började spöka.
På eftermiddagen halvtimmen innan Kåre skulle dyka upp så nekade Plan 53 för första gången i sten att starta. Trots övertalningsförsök med starthjälp, startgas och nya tändstift så var det endast någon knall eller puff ur avgasröret. Bränslebrist var min första tanke men trots 20 nya friska litrar från en jeepdunk så uteblev resultatet helt.
När vi mycket senare med frusna fingrar väl fått igång sexan så stod den och rumlade på typ 3 cylindrar. För att den inte skulle stanna så var man tvungen att bottna gaspedalen och ha choken utdragen max 1,5 centimeter. Så fort gaspedal släpptes eller choken rördes så stannade motorn och var åter hopplös att få igång.
Det visade sig nu att riktiga kallstarter inte var Plan 53:s paradgren och tekniken med full choke och ”titta på nyckeln” som på Kåres jobb funkade inte alls utomhus i Tängtorpet.
Om -53:an ens startade då den stått ute en natt så var tricket max 1,5 centimeter choke och full gas. Då knallade den igång på tre cylindrar. Motorn stod sedan och rumlade i 4-5 minuter på typ tre burkar innan den plötsligt vaknade. Då rättade den till sig på några sekunder och började tokrusa ifall man inte kvickt klev av gaspedalen. Motorns gång blev då klockren med gassvaret som den annars alltid har.
Vi bytte stift, kontrollerade brytarspetsar och fördelare, kikade på gnistan, bytte stift igen, skruvade loss förgasare som delades i minsta del. Den ultraljudtvättades, kontrollerade tändning om och om igen.
Vi har mätt spänning till spolen, kopplat förbi förkopplingsmotstånd, checkat tändkablar och tändföljd. För vilken gång i ordningen har vi tappat räkningen på. Det är fasen lättare att säga vad vi inte kontrollerat eller testat men inte fasen startar den lättare för det.
Både Kåre och jag personifierar gärna våra bilar. De är som väsen som ibland har egen vilja och egna idéer. Helt klart gillar inte Plan 53 att stå ute i kylan det fattade vi tidigt. Den gamla bilen har nog gjort det tillräckligt under sitt liv.
För hur ska man annars kunna förklara att under de drygt två veckor stöket med dessa kallstarter pågick så körde jag ändå -53:an flera gånger in till Östersund och så länge det var solsken funkade den klockrent.
Det var när mörkret och kylan sänkte sig över min gård som Plan 53 visade sin negativa sida. Framförallt när den stod ute och det var fullt i verkstan så det inte fanns en chans att få komma in till ljuset och värmen.
Det låter kanske knasigt men det var faktiskt så det var. Men det skulle bli värre, mycket värre på ett sätt som varken jag eller Kåre kunnat förutspå eller ens kunnat ana…
Fortsättning följer!
Sedan dess har vi både kört Chevan närmare 200 mil och gjort massor av åtgärder. Men jobben på -53:an har inte direkt varit för att säkerställa tillförlitligheten. I princip har det varit tvärtom med fokus satt mer på slutförande av sådant som vi inte hann med till Wenngarn. Som exempelvis dragkrok, ljuddämpande åtgärder och en trevligare insida.
Fel prioriterat kanske en del tycker men faktum att -53:an tryggt levererade åktur efter åktur. Den har startat direkt utan vare sig host, slammer eller andra felgrejor och skött sitt jobb till 110 procent.
Första riktiga hardcore-testen blev direkt efter besiktningen då -53:an skjutsade mig och min familj till en glassbar sju mil söder om Östersund. Sedan körde jag den i princip varje dag under hela hösten innan vi när snön kom ställde in den i garaget på Kåres jobb.
För första vintern sedan åtminstone 1979 fick nu -53:an en fristad under tak. Tanken svindlar. Parkerad i ett torrt och varmt vintergarage för första gången på decennier istället för utomhus i ur och skur. Kåre har då passat på att skämma bort den gamla Chevroleten ytterligare med bland annat ett oljebyte och några bensinfilter. Han har monterat kromlisterna som inte hanns med på sparklådorna och dekalen på bakluckan som inte längre existerade.
Ventiler har ställts och förgasaren har fått nya packningar, flottör och en nålventil. Gången i motorn var efter detta småpysslande smått fantastisk och har -53:an bara fått full choke så har man nästan bara behövt titta på nyckeln så har den startat.
Jag körde JVBK:s Luciacruising på hala sommardäck i december. Det var minus 11 och Chevan bara levererade. Visserligen med lite slir och sladd men i kupén var det varmt från det implanterade Saab V4 värmeelementet i Chevans original värmepaket.
På lånade vinterhjul så körde vi sedan JVBK:s vinterrally. Det var ett långt rally som gick i jämtländsk fjällterräng. Kåres bror Mats som åkte med i baksätet imponerades av Plan 53:s trygga rullande. Vi körde över 20 mil den dagen och på eftermiddagen längs E14 hem från Järpen höll vi stadigt 90 km/h bland Volvo V70 och takboxförsedda Audisar.
Allt detta var den grundläggande orsaken till den något sjuka idén som innebar vi planerade köra ner med Chev -53:an för egen maskin till Elmia i Jönköping. Dessutom tänkte vi ta med Plan Farfar på släp efter. En plan så pass crazy att vi omöjligt kunde låta den passera.
Dryga månaden innan avgång körde vi därför ut -53:an till min verkstad. Vi skulle bland annat plocka ut säten för omklädning. Försöka fixa tankmätaren. Bilbälten och en ljudanläggning skulle monteras och diverse andra prylar sattes upp på göralistan.
Eftersom jag samtidigt spurtade med Plan Farfar mot Elmia och dessutom jobbade ordinarie i verkstan så kördes -53:an ut och in mellan hobbypassen och den stackarn hamnade alltså ute i vinterkylan igen. Det var sedan efter en natt då tempen krupit under minus 20 som den verkligen började spöka.
På eftermiddagen halvtimmen innan Kåre skulle dyka upp så nekade Plan 53 för första gången i sten att starta. Trots övertalningsförsök med starthjälp, startgas och nya tändstift så var det endast någon knall eller puff ur avgasröret. Bränslebrist var min första tanke men trots 20 nya friska litrar från en jeepdunk så uteblev resultatet helt.
När vi mycket senare med frusna fingrar väl fått igång sexan så stod den och rumlade på typ 3 cylindrar. För att den inte skulle stanna så var man tvungen att bottna gaspedalen och ha choken utdragen max 1,5 centimeter. Så fort gaspedal släpptes eller choken rördes så stannade motorn och var åter hopplös att få igång.
Det visade sig nu att riktiga kallstarter inte var Plan 53:s paradgren och tekniken med full choke och ”titta på nyckeln” som på Kåres jobb funkade inte alls utomhus i Tängtorpet.
Om -53:an ens startade då den stått ute en natt så var tricket max 1,5 centimeter choke och full gas. Då knallade den igång på tre cylindrar. Motorn stod sedan och rumlade i 4-5 minuter på typ tre burkar innan den plötsligt vaknade. Då rättade den till sig på några sekunder och började tokrusa ifall man inte kvickt klev av gaspedalen. Motorns gång blev då klockren med gassvaret som den annars alltid har.
Vi bytte stift, kontrollerade brytarspetsar och fördelare, kikade på gnistan, bytte stift igen, skruvade loss förgasare som delades i minsta del. Den ultraljudtvättades, kontrollerade tändning om och om igen.
Vi har mätt spänning till spolen, kopplat förbi förkopplingsmotstånd, checkat tändkablar och tändföljd. För vilken gång i ordningen har vi tappat räkningen på. Det är fasen lättare att säga vad vi inte kontrollerat eller testat men inte fasen startar den lättare för det.
Både Kåre och jag personifierar gärna våra bilar. De är som väsen som ibland har egen vilja och egna idéer. Helt klart gillar inte Plan 53 att stå ute i kylan det fattade vi tidigt. Den gamla bilen har nog gjort det tillräckligt under sitt liv.
För hur ska man annars kunna förklara att under de drygt två veckor stöket med dessa kallstarter pågick så körde jag ändå -53:an flera gånger in till Östersund och så länge det var solsken funkade den klockrent.
Det var när mörkret och kylan sänkte sig över min gård som Plan 53 visade sin negativa sida. Framförallt när den stod ute och det var fullt i verkstan så det inte fanns en chans att få komma in till ljuset och värmen.
Det låter kanske knasigt men det var faktiskt så det var. Men det skulle bli värre, mycket värre på ett sätt som varken jag eller Kåre kunnat förutspå eller ens kunnat ana…
Fortsättning följer!
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.