Både jag och Kåre är lite lika i fråga om vårt förhållande till bilar. Vi bägge är rörande överens om under plåt och krom finns antagligen ett inre väsen, en mekanisk själ eller vad katten vi nu ska kalla det.
Rubbat skulle nog en del påstå. Men kör man eller rättare sagt har man lite öppna sinnen så är det inte så svårt att förstå.
Om inte annat eftersom det helt klart blir fler och fler tillfällen då det verkar som om Plan 53 snackar med oss eller vad ska man nu ska tro.
Resan ner till Elmia blev ju helt annat än enkel där Kåres och min ide var att dra trailer med Chevan ner till Jönköping.
En ide som Plan 53 effektivt punkterade efter jag kört in den i varma goa verkstan på kvällen för sedan vägrade den helt enkelt att starta.
Vi tror och kommer nog fortsätta tro att Plan 53 helt enkelt inte ville dra på jättetrailern som timmen innan drogs in på min gård mitt framför 53´an. På samma sätt fortsätter bilen ”bråka” med oss på både bra och dåliga sätt.
Ta bara en sådan sak som efter vi lackat hela förarsidan började Plan 53 verkligen leverera fullt ut.
Den drog till och med Plan Farfar på trailer helt utan protester och vad mer kan man begära med två finsidor.
Tänk vad lite som egentligen behövs. Lite puts, färg och kärlek. Sen är det är bara att åka korta som långa resor och tryggheten etablerar sig.
Vi skulle till Örnsköldsviks trakt och leta reda på ett 1954 Bel Air skogsvrak.
Det har blivit lite så i mina och Kåres skogsvraksexkursioner. Cheva möter Cheva fast i olika form. Vi hade dryga 50 mil att köra och vid ett mackbesök för kaffe och korv småpratade vi med Plan 53 sådär som vi brukar göra.
Vi börjat förstått det är en lönande taktik med lite smek på instrumentbräda eller framskärm. Känslan var rätt med solsken och kul resa med spännande mål.
Två mil senare hostar Plan 53 till och minuten efteråt bara dör motorn. Det var precis som att vrida av tändningen och det fans inte ett livstecken trots startmotorns snurrande.
-Måste kolla- Säger Kåre och lyfter på huven. Torpeden hade spår av skvättande olja och läckaget lokaliseras direkt till en duktigt sölande ventilkåpspackning.
Problemet var ingen katastrof utan mer av karaktären –det är sådant som händer- Så i grässlänten på parkeringsfickan fältmekade vi till kanten på kåpan så den på nytt slöt bättre tätt.
Kåre putsade sedan bort sölet på torpeden, vi åker givetvis alltid med stil. Sedan startade Plan 53 som om ingenting har hänt och kör utan ett ryck eller protester resterande 30 mil. Vad ska man tro om det?
Vi skulle åka till Olofström och Klassikers bilträff i största hemlighet för att bara dyka upp helt oanmälda. Det är en helt ny taktik från vår sida där vi helt enkelt har slutat ge utfästelser om att vi ska köra Chevan till träffar långt bort. Plan 53 brukar ju då sätta sig på tvären.
För när vi bara åker, utan närmare förklara för bilen eller för den delen redaktionen vad som är på gång. Vart vi ska och så. Smeker instrumentbrädan och pratar vänligt verkar vi kunna åka tusen mil. Det är en märklig bil…
Det blev en fantastisk dag i Olofsfors tillsammans med mina tre resekamrater Urban Lindgren, Magnus Myrenhammar och Hasse Gustavsson. Fredrik Nyblad sken som en sol av vår överraskning att bara dyka upp och alla andra besökare flockades i vanlig ordning runt Plan 53.
Efter en tidig middag rullade vi hemåt och tankstoppet i Örnsköldsvik tog mer än en timme. Det brukar bli så med Plan 53 som alltid drar till sig nyfikna. Så timmen var närmare 21 när vi närmade oss Sollefteå.
Dryga milen innan samhället så menade Urban från baksätet, -Det luktar bränd olja- Jag hade själv uppmärksammat oljelukten, slog av stereo och vevade ner sidorutan.
Knackandet från motorn gick nu inte missa och det var bara inse att nu om något var Plan 53 verkligen nere för räkning.
Text och foto Lars ”Julle” Olofsson
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.