Jag jobbar helt klart bäst under stress. Det låter säkert helt vansinnigt men när det är tajt om tid, ett pressat schema och en deadline runt hörnet så får jag i regel massor uträttat.
Som den obotliga tidsoptimist jag är så blir ibland det omöjliga möjligt och det går på det berömda. Men visst är det även nederlag, säkert bra många fler förluster än segrar. Men det är ett faktum att helt enkelt bara blunda för. Eller försöka blunda för.
Jag har alltid bråttom och ofta hundra andra saker på gång förutom det som just ligger i pipeline. Min fru Berit kan blir ren tokig på mig när vi till exempel håller på med renoveringen av vårt ena hus.
Ta bara det här med tapetsering. Samtidigt som jag gör det måttar och kapar jag till lister i tankarna. Jag funderar på färg på skåpluckor och vilka tapeter vi ska ha i de andra rummen. Som om inte det vore nog så "ser” jag även eventuella kommande problem och vill givetvis analysera dessa och detta innan jobbet ens har börjat.
Lite så är det hela tiden även i min verkstad. Nu är det alternerande Plan Farfar- och Plan 53-verksamhet fullt ut och när inte lampan är tänd i verkstan pågår processer och problemlösningar för fullt i huvudet. Samtidigt är gården full med kundbilar. Men jag kan inte säga annat än jag trivs deluxe när det är massor med saker igång samtidigt.
Det känns som om vi har koll på Chevan, även om den för stunden är rätt så sönderplockad och många saker är på gång. Lite värre är det då med Farfar för där är det hur mycket saker som helst hänger i luften. Om man säger.
Jag körde ut Chevan från verkstan i torsdags kväll. Jag hade under veckan och samtidigt som Kåre pysslade med -53:an bland annat ordnat sista hörnet på hytten men nu behövdes mer plats. Planen var att gå all in fredag och hela helgen med Farfar.
Det fanns en lösryckt fundering att tillsamman med en vän rulla fram en takplåt i engelska hjulet. Men det har varit lite väl mycket kaross- och tunnplåt och så jag kände det behövdes lite omväxling.
Har sista tiden grunnat på hjulställ. Dodge -28:an har längsgående bladfjädrar fram och bak och det tycker jag blir lite väl mycket skrinda. Fram ville jag gärna behålla originalaxeln. Dels så är hjulspindlarna redan klara för Volvo 240-nav med tillhörande skivor.
Dessutom visade det sig att Dodge 28 axeln har lika mycket drop (sänkning) som den nya, dropade axeln jag köpt till min Ford 32:a när jag jämförde dessa.
Men eftersom Dodge axeln original sitter i bladfjädrar är det inte helt enkelt att bygga om till så kallad fyr-link som de flesta roddar har. Det handlar helt enkelt om fästena (batvings) som inte är självklart att fästa på den stela axeln.
En del byggare svetsar helt sonika fast batvingsen direkt mot axeln. Det tycker jag känns sådär eftersom det är svårt att veta vilket material och om axeln är smidd eller inte. Det är ju rätt viktigt att axeln sitter kvar under fronten …
Jag surrade med Jonas på Jocar i Sölvesborg som alltid är otroligt tillmötesgående och gärna bjuder på tips och sitt kunnande när det gäller roddar och chassiteknik. Jag beslutade efter det samtalet att försöka tillverka egna fästen för att få fast batvingsen mot Dodgeaxeln.
Ändå var beslutsångesten svår in i det sista om jag trots allt skulle åka med original bladfjädrat fram. Det följer ju med så mycket mer problem ifall man bygger fyr-link. Egentligen allt med fjädring, styrstag, tvärstag … rubbet.
Bak hade Jonas däremot en poäng när han tyckte jag skulle köra ett komplett bladfjäderkit till Ford 1941-48 och så fick det bli. Dodgen blir "lastbil" och då blir det rätt med bladfjädrat bak och kitet innehåller rubbet som behövs för få fast axeln på ett tomt chassi, så enkelt!
Bara 22 dagar kvar till mässan.
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.