Nästa artikel
Öppna dörrars politik
våra klassiker

Öppna dörrars politik

Publicerad 21 september 2010 (uppdaterad 17 december 2013)
Bo Legelius låg sin vana trogen och jagade tjänstebilar längs E18 med sin Citroën när ­dramatiken plötsligt slog till.

Sommaren är hetsig för bilsamlaren. Då ska alla ens bilar rulla för att man ska ha ett bra svar på de oförståendes fråga: ”Vad ska du med alla de där bilarna till?” Min Citroën hade stått i stan hela sommaren och det var hög tid att köra upp den till sommarstället i Dalarna. Efter tillsyn före körning – ja, faktiskt jag gjorde en sådan – gav jag mig av.

Det var mitt i kvällsrusningen och ganska hett, det gladde mig att motorn inte gick varm i köerna. Väl ute på motorvägen lät jag bilen sträcka ut. Den rullar på stadigt och bra i 100, jag gillar inte att vara en krypkörande stoppkloss i trafiken.

Precis som jag passerat Ekolsundsbron försvann plötsligt förardörren! Den flög upp med en smäll och vindbruset blev enormt. För ett ögonblick trodde jag att jag skulle sugas ut på vägen – men jag hade ju bälte på mig.

Jag stannade genast på den smala vägrenen. Dörren låg mot bilsidan och det gick inte att sittande i bilen få ett tag att stänga den. Trafiken var just då särskilt intensiv så jag vågade inte gå ur bilen.

Då kom en sån där tung tysk SUV i hög fart och strök nära förbi. Av dess fartvind slog min förardörr tillbaka i stängt läge. Jag provade att öppna på glänt och stänga igen. Det verkade normalt så jag fortsatte min färd, funderande på hur stora plåtskador det hade blivit.

”Jag får stanna och kolla i Enköping” tänkte jag. Väl där kände jag mig dock inte känslomässigt mogen för en sådan koll så jag fortsatte de tolv milen jag hade kvar utan att stanna. Bilen gick bättre och bättre vilket underlättade min förträngningsprocess.

Väl framme blev det oundvikligt. Jag klev ur och beredde mig på det värsta… Men inget syntes vid första anblicken, vid närmare granskning såg jag två små mjuka bucklor på bakskärmen. De kan man nästan leva med och motivera som typiskt Parisskick. Ofattbart, efter den smällen.

Att det gått så bra beror nog på att dörrstoppsregeln bromsade upp kraften innan dess fäste gick av. Ett nytt fäste fixade jag givetvis omgående och hoppas på fortsatt tur.

Varför dörren flög upp vet jag inte, inga fel kan upptäckas och den måste ha varit ordentligt stängd annars hade jag reagerat på vindbruset. Möjligen kom jag oavsiktligt åt innerhandtaget med benet. Nu ställer jag det alltid i låst läge.

Den som ser bucklan på bakskärmen kan få sig en spännande historia till livs.

Citroën 11BL 1946

Ägare: Bo Legelius, skribent

Kört sen sist: Ungefär 40 mil.

Vill köra snarast: Min ännu äldre Citroën, C6:an från 1929. Bara lite kvar…

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.