- Hej Claes. Det är Anders.
- Hej Anders, kul att du ringde. Klar med husbilen? Det var ju inte så mycket att fixa.
- Jaså det säger du.
Sensommarens planerade snabblösning med rollning av Saabhusbilens kaross hade helt kommit av sig. Berörd hantverkare gick under jorden, som bara hantverkare och spionmisstänkta kan göra. Och sedan blev det väldigt mycket höst.
När jag så hamnade på Anders Johannessons gårdstun i byn Lennheden i Borlänge blev det tydligt att Klassikers rullande sommaredaktion med lätthet skulle rymmas i Anders stora, torra och framför allt fullt utrustade garage.
Det var november.
Flingorna skulle snart kurbitsformade landa på grenar och gräs. Saker brådskade. Så jag presenterade några mindre problemområden för Anders att reda ut under vintern och vem kunde vara bättre lämpad för uppdraget, menade jag. Det var en del bulig plåt som behövde, ja inte vet jag. Riktas?
- Nja, sa Anders.
Då påminde jag honom om att det faktiskt var hans far, Torsten Johannesson, som 1965 byggt mackapären och att Anders (i fall han hade glömt) själv varit tonårig hantlangare, säkert med inslag av milt tvång. Det måste ju ändå betyda något. Något slags ansvar.
- Hmm, sa Anders.
Med det lämnade jag det lilla huset i det stora garaget, om jag inte helt missminner mig med ordet: gör vad som krävs, jag betalar vad det kostar!
Telefonsamtalet två veckor senare hängde i luften för en sekund.
Sedan sa Anders någonting om mögliga brädhögar på garagegolvet och några minuter därpå bekräftade skakande bilder på mejlen att sambons känsliga näsborrar inte haft fel de senaste säsongerna.
Jag kände mig lite dum. Jag hade med en plakatdåres envishet predikat att lukten i bodelen bara var stugtrevlig väldoft, som folkbil och folkhem i ett. En mild inträngande avgasodör (ja, ja en pust bensin också) vid vägpauser kunde jag tillstå, men aldrig mögel.
Här var det ruttet trä och grönsvarta sporer i ohälsosamma doser. Den underliggande fanéren hängde på trekvart när ytterplåt efter ytterplåt skalats av med Anders skickliga nypor.
Skrapade av färgen gjorde han också. Det tog "bara 14 timmar" och nu är husbilen tillbaka på något slags urcellsstadium.
Skelettet är snickrat med övertygande precision. Torsten visste vad han gjorde. Men prioriteringen var låg vikt varför bakändan i alla år har varit i vekaste laget. En sittande tupplur i soffan avslöjade sig lätt utifrån i form av en tydligt utbuktning av karossen.
Nu pratar Anders Johannesson om extra balkar i ek och självklart ny fanér och aluminiumplåt. Men också nya gumilister och rutor. Och riktig billack.
Jag är inte dummare än att jag uppmuntrar planerna och till våren, säg senvåren, är det tänkt att Klassikers husbil ska rulla ut behagligt brandkårsröd med varmgrå överdel. Mössan får förbli vit och det ska bli helt fantastiskt!
Relaterade bildspel
Plus: Ingen gör jobbet bättre än Anders Johannesson.
Minus: Vi har inte hittat någon lackfirma med tillräckligt stor box. Tipsa!
Prognos: Uppklarnande. Men fler moln lär torna upp sig.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.